Det analyserande korttidsminnet – när ska man lära sig?

Foto: Bildbyrån

Det krävdes en seger på hemmaplan, mot ett lag som kollapsade efter 20 minuter, för att Poya Asbaghi inte längre skulle ifrågasättas. Har de glömt alla de dåliga resultaten? Och dessförinnan, har de glömt hans prestationer under våren 2018? Korttidsminnet sviker de flesta, och analyserna av Poya Asbaghi och IFK Göteborg är bara ett axplock av det.

Chinedu Obasi är Allsvenskans överlägset bästa anfallare, Totte Nyman är en klassvärvning och Lasse Vibe är en symbolvärvning – men hur bra är han egentligen, fyra år senare?

IFK Göteborg gick från sågade till hyllade.
Poya Asbaghi gick från ifrågasatt till full tillit.
Benjamin Nygren gick från lovande till Allsvenskans stjärnskott.
Unga oerfarna IFK Göteborg blev spännande och talangfulla IFK Göteborg.

En match, mot ett IF Elfsborg som kollapsade, har förändrat Sveriges bild av IFK Göteborg.
Men vad beror det på?

Foto: Michael Erichsen / BILDBYRÅN

År efter år analyserar experter, journalister och för all del supportrar utifrån ett korttidsminne. En match. En enstaka insats förändrar vår syn på en spelare, vår syn på ett lag eller vår syn på en tränare. Varför lär vi oss aldrig?

Inför säsongen var IFK Göteborg bottentippade. Varför?
Experterna minns en stökig höst.
Experterna minns svaga resultat i träningsmatcherna mot Superettanlag.
Experterna minns de rutinerade spelarna som IFK Göteborg tappade under vintern.

Men vad man inte minns är att Blåvitt presterade i cupmatcherna, att man ersatte de rutinerade spelarna med bättre spelare och att man dessförinnan besegrade ett topptippat Odds BK från Norge.

Man kan prata om korttidsminne, man kan prata om inkompetens och man kan prata om den omedvetna supporternerven inom oss alla.

Trots min lycka över 3-0 mot Elfsborg, och trots min lycka över att de femtioåttatusen allsvenska poddarna för en gångs skull snackar gott om Blåvitt, så är jag arg. Jag kan inte låta bli att vara arg över att man NU, helt plötsligt, börjar hylla Blåvitt och börjar förstå Poya.

Det krävs inte mycket för att förstå hur negativa resultat påverkar spelare psykiskt. Hösten hade sina förklaringar. De svaga resultaten mot superettanlag har sina förklaringar. Men vad som inte har någon rimlig förklaring är bedömningen av Poya Asbaghi, och den förändrade bedömningen efter en seger mot Elfsborg.

Resultaten och prestationerna går upp och ner, och kommer göra det hela säsongen. Ska vi då, efter varje omgång ändra vår bild av IFK Göteborg? Det är helt orimligt.

Jag har gått på träningar, sett matcherna och gjort min uppfattning av IFK Göteborg 2019. Den var densamma innan, och efter matchen mot IF Elfsborg.

Men det är klart att den segern stärkte laget, klubben och oss supportrarna enormt. Det, tillsammans med Lasse Vibes återkomst, gav oss en positiv boost som vi alla behövde. Men det ändrade inte min uppfattning, om att IFK Göteborg 2019 styrs av en mycket kompetent tränare med en oerhört talangfull trupp.

Som sagt. Korttidsminne är en sak – men en skev bedömning begrundar sig i så mycket mer än så.
Missförstå mig rätt, det är ingen kritik mot experternas kunskap, utan snarare jag som ställer mig frågande till vad de grundar deras bedömningar på?

IFK Göteborg är en av dem. Jag hade kunnat skriva och prata om det i evigheter. Men låt oss istället tala om individuella spelare.

Sead Haksabanovic till Norrköping är en spetsvärvning. Chinedu Obasi till AIK är en klassvärvning. Totte Nyman kommer hem till Norrköping och är nu en av Allsvenskans bästa anfallare.
Men Lasse Vibe då? Jodå, det är en bra värvning, men hur bra är han nu, fyra år senare?

Där har ni den allmänna uppfattningen från experter och journalister.

En av dem gjorde en bra vår i Halmstad BK. En annan vann SM-guld och gick därefter utomlands, där målsnittet har blivit lägre för varje säsong. Den tredje har gått fram och tillbaka till Allsvenskan som ett pendeltåg mellan Alingsås och Göteborg.

Lasse Vibe då? Han vann skytteligan 2014 och var Allsvenskans bästa spelare våren 2015. Därefter gjorde han mål efter mål i Championship. Men istället väljer folk att fokusera på närtiden, där han haft bristande speltid. Därför får han epitetet bra värvning, snarare än klassvärvning.

Låt mig presentera enkla siffror.

Säsongen 18/19 gjorde Totte Nyman 1 mål på 6 matcher i Bundesliga 3.
Säsongen 17/18 gjorde Totte Nyman 5 mål på 18 matcher i Bundesliga 2.
Säsongen 16/17 gjorde Totte Nyman 11 mål på 33 matcher i Bundesliga 2.
Ett målsnitt på 0,30 mål per match

Säsongen 2018 gjorde Lasse Vibe 1 mål på 11 matcher i Kinesiska högstaligan.
Säsongen 17/18 gjorde Lasse Vibe 7 mål på 19 matcher i Championship.
Säsongen 16/17 gjorde Lasse Vibe 15 mål på 34 matcher i Championship.
Ett målsnitt på 0,36 mål per match.

Vad de båda herrarna åstadkom under sin tid i Allsvenskan behöver vi knappast diskutera. Vibe sprutade in mål i ett IFK Göteborg, som med hans närvaro, högst troligt hade vunnit guldet 2015. Men istället hamnade det hos Nyman, och gav honom ett individuellt epitet som står högt i kurs även 2019. Hans prestationer i landslaget ska givetvis inte glömmas. Min jämförelse handlar inte om vem som är bäst individuellt, utan hur de båda spelarna beskrivs som värvningar tillbaka till Allsvenskan 2019.

Men vad beror det på?

Bedömningarna görs som sagt utifrån en rad olika faktorer. Men att korttidsminnet, eller i detta fall snarare minnet av de stora ögonblicken väger tungt är föga förvånande. Man minns ofta topparna och de minnesvärda stunderna, istället för prestationerna under en lång tid.

Ikväll spelar IFK Göteborg borta mot Djurgården. Man gick från helt uträknade, till potentiella vinnare på nolltid. Samma IFK Göteborg, med samma spelare, behövde 60 minuters briljans där en 17-åring spelade ut hela sitt register. Sen var man närmare SM-Guld 2019, än degradering. Vilket år vi har att se fram emot.

Nu kör vi hela vägen in. Guldåret 2019!