”Det blåser positiva vindar igen och de blåvita är på frammarsch”

Foto: Bildbyrån / Illustration

Under en dryg månads tid har man kunnat följa den förändring som skett i och omkring IFK Göteborg.
Huvudpersonerna själva vittnar om vindar som har vänt på Kamratgården och en framtid som är ljus – den här gången på riktigt.

. . .

Det blåser positiva vindar igen och de blåvita är på frammarsch.

Med de orden avslutade Pontus Wernbloom sin professionella fotbollskarriär.
Den brutalt ärlige Pontus Wernbloom – som alltid säger vad han tycker och inte räds att skava där skon klämmer. Men i ärlighetens namn, så är vindarna på Kamratgården nu, behagliga medelhavsvindar, i jämförelse med de kalla nordiska vindarna som blåst över nu i flera år.

När Pontus Wernbloom kom hem sommaren 2020, hoppades och trodde många supportrar att han skulle vara en av de bärande spelarna i det som skulle vara IFK Göteborgs väg tillbaka till toppen.
Men tyvärr blev det inte som varken vi, Blåvitt eller Wernbloom själv hade hoppats.
Och inte heller fick han vara med när hela fikaligan äntligen skulle återförenas. Men kanske sker allt av en anledning.

Kanske var Wernblooms hemkomst, tillsammans med Sebastian Erikssons och tillsammans med Håkan Milds nödvändig för att vända skutan i rätt riktning och för att kratta manegen åt de spelare som kommit hem vid en betydligt mer tacksam tidpunkt än han själv.
För även om Wernbloom inte fått ut det han ville på plan, kan ingen ta ifrån honom vad han gjort vid sidan av plan och hur mycket han har brunnit för den här föreningen det senaste året.

Det IFK Göteborg Pontus Wernbloom kom till är inte samma klubb som han idag lämnar.
Allt är såklart inte hans förtjänst – men han är en av flera faktorer, som långsiktigt, har byggt upp den kultur som under flera år har har fasats ut ur väggarna på Kamratgården. Och det IFK Göteborg som han nu lämnar, är ett IFK Göteborg som är tacksamt för Mikael Stahre, Marcus Berg och Oscar Wendt att ta vidare.

. . .

2 juni 2021

Efter en vårsäsong där kryssen och sömniga prestationer avlöste varandra, var Mikael Stahres stahriga energi, exakt vad denna klubb och spelargrupp behövde. Flera av spelarna i laget vittnar om en rejäl nytändning på träningarna och att det är som dag och natt jämfört med i våras.

Det är kul som fan på träningarna, det här kommer att bli bra.

Så säger en av spelarna i laget efter den första tiden med Stahre.

Liten förändring = stor effekt.

Men att aktivt leta fel hos IFK Göteborg tycks vara mer populärt än att inse det faktum att den sportsliga motgången som varit under 2021, faktiskt berott på väldigt små detaljer som går att justera, snarare än något stort systemfel som vissa vill få det till.

Och i Blåvitts fall tycks denna lilla detalj ha varit just tränarposten.

För sanningen är den att IFK Göteborgs problem 2021 har varit att man inte lyckats få ut maximalt av den spelartrupp man har. Inte ens i närheten. Det ansvaret landar alltid i tränarens knä – och i det här fallet hade Roland Nilsson problem med att få med sig spelargruppen och en nyrekrytering var ett måste.

Huruvida Mikael Stahre är den perfekta ersättaren låter jag vara osagt.
Vad jag däremot vet om är att han såhär långt, 50 dagar in, har fått precis den effekt på truppen som man vill få av en ny tränare.

Han har fått hela spelartruppen att tro på det man gör, han har fått hela spelartruppen att peka åt samma håll och han har fått spelartruppen att förstå att IFK Göteborg är ett lag som ska vinna fotbollsmatcher.

Kan man printa in de grundfundamenten i en såhär högkvalitativ trupp, då har man mycket vunnet. 

. . .

Stahres energi är såklart en stor del av det – men den bröstet utåt-mentaliteten som Oscar Wendt har kommit hem med är så monumentalt viktig för den här föreningen. Marcus Bergs betydelse är såklart lika stor – men medan anfallaren var iväg på EM-uppdrag hade Wendt redan anlänt på Kamratgården, varit iväg på träningsläger och satt ett rejält avtryck i gruppen.

Han är riktigt go, sprider bra energi och hjälper oss yngre.

Kvalitéerna som både han och Marcus Berg bidrar med på plan behöver knappast diskuteras vid det här laget. Men att få hem två blåvita ambassadörer av den här digniteten som sätter avtryck vid sidan av plan samtidigt som de presterar på plan har vi inte varit bortskämda med de senaste åren.
Då har det snarare handlat om stora blåvita profiler, som på grund av yttre faktorer, inte kunnat vara lika viktiga på plan som i omklädningsrummet.

Att få in två spelare med båda delar, är något helt annat. Och det vet bland annat Malmö FF hur bidragande det kan vara.

Marcus Berg och Oscar Wendt har båda två karriärer bakom sig som alla unga spelare i Blåvitt drömmer om.
Att Yahya Kalley och Oscar Vilhelmsson nu får dessa två som mentorer är något som såklart kommer gynna deras utveckling enormt på sikt.
Dels vad gäller prestationer på plan, men också hur en fotbollsspelare ska hantera press, hantera medgångar och hantera motgångar.
Framförallt motgångar.

Oscar Wendt har själv varit inne på det – och han ser tillbaka på sin tid i klubben när han själv var ung som ett bra exempel på det.
När det blåser kring en storklubb som IFK Göteborg är det inte lätt som 20 åring att axla den pressen från supportrar, från media och från sponsorer.
Hur gärna August Erlingmark eller Emil Holm än vill göra det – så kommer det i slutändan att påverka dem på plan.

Men med en Marcus Berg, en Oscar Wendt och en Gustav Svensson som kan axla det ansvaret – ja då kan de yngre spelarna istället fokusera på vad som är viktigt för dem: att spela fotboll och att utvecklas.

. . .

Man kan såklart prata i all oändlighet om det symboliska värdet av Berg och Wendt och man kan likväl prata om att det endast är två spelare.
”Hur stor skillnad kan de göra?”
Men sanningen är att IFK Göteborg har en av sina mest slagkraftiga trupper på många år. Laget man formerade senast mot Mjällby håller hög allsvensk klass och då saknar man Simon Thern, Kevin Yakob och Patrik Karlsson Lagemyr i truppen till exempel.
Lägg därtill en Gustav Svensson som nu ansluter och troligtvis ytterligare förstärkning i backlinjen när Farnerud hittat rätt.
Och så kryddar man det med Sam Larsson som är uppe på Kamratgården.
Ja då blir den här frågan plötsligt befogad: är det Allsvenskans bästa trupp?

Truppen är spetsigare än på länge och den har en mix av äldre och yngre – men framförallt så är den bredare än på väldigt länge.

Och just bredden på truppen har varit Blåvitts akilleshäl de senaste åren när man har trott att vi har haft ett bra lag.
Men det är trots allt väldigt sällan du kan formera de 11, 10 eller 9 bästa spelarna samtidigt – och då har Blåvitt inte haft tillräckligt bra ersättare bakom de ordinare spelarna.

Marcus Berg är inne på samma spår när vi pratar efter matchen mot Mjällby.
Bredden och kvalitén på truppen är något helt annat nu än de senaste åren där han har följt Blåvitt på distans.

För att Blåvitt ska nå dit man vill, behöver man en trupp där spelare 12, 13, 14 och 15 kan gå in från start eller som avbytare och förändra en matchbild eller bidra med spets. Det har IFK Göteborg inte haft de senaste säsongerna – förens nu.

. . .

Sedan Carl Starfelt lämnade sommaren 2019 har Blåvitt famlat i mörker och letat efter en ersättare.
Drygt ett och ett halvt år senare har man hittat Calle Johansson, som inte bara är en klockren värvning på plan, utan som även rent estetiskt är den ideala ersättaren till Starfelt. För det var faktiskt det första som slog mig i vintras när Blåvitt träningsspelade på Valhalla. Hans resoluta spelstil, hänsynslöshet och rörelsemönster är identiskt med det vi såg av Starfelt i Blåvitt.

Men nog om det.

För att bygga ett vinnande lag behöver defensiven sitta först och främst – hur tråkigt det än låter.
Kolla AIK 2018, kolla Djurgården 2019 eller ta Italien i EM nu för ett färskare exempel.

Under vårsäsongen släppte IFK Göteborg in väldigt få mål – men de mål man väl släppte in var alldeles för enkla.
Liksom de målchanser som kom till. Men den låga siffran i IM-kolumnen berodde till stor del på den defensiva approach man hade, vilket gjorde att offensiven blev skadligt lidande.
En trend som tycks sitta kvar från säsongen 2020. Calle Johansson värvades in just för att motverka de misstagen, men på grund av skadan han ådrog sig inför säsongen, sitter vi nästan här med ett nyförvärv lagom till andra halvan av Allsvenskan. 

Nu med Mikael Stahre, och en framåtlutad approach, kommer Calle Johanssons närvaro och ledaregenskaper i backlinjen bli än mer viktiga.
Och framför sig har han troligtvis den spelare i serien som är bäst på att skydda sin backlinje: Gustav Svensson.

Den framåtlutade approachen som Stahre förespråkar kommer troligtvis att balanseras upp en aning efter fyra insläppta på två matcher – men när backlinjen med Calle Johansson som cedntral punkt blivit mer samspelta och när Gustav Svensson varvat igång igen, så har IFK Göteborg en väldigt stabil centrallinje och defensiv grund att stå på.

. . .

Men det viktigaste av allt är att vi idag har ett IFK Göteborg som vågar och vill vinna matcher – till varje pris.
När Mjällby vid ställning 2-2 är det laget som trycker på och är närmast ett ledningsmål, hade vårens eller fjolårets Blåvitt backat hem och krigat för att hålla i krysset.

Nu är det istället bröstet utåt och vinna som gäller vill varje pris. En mentalitet som Oscar Wendt och Marcus Berg kommer hem med.

För det pratas inte längre om några ursäkter till varför man inte vinner matchen. Man pratar om vad som är viktigt: att IFK Göteborg ska ta tre poäng. Och gör man inte det, då duckar man inte.

Det är väldigt enkelt att stå och säga saker efter en match, utan att det betyder något.
Men hela mentaliteten av att hitta små saker att skylla på vid uteblivna poäng, blir tillslut en reflex som även sätter sig mentalt under match.
Man ska vilja vinna till varje pris och man ska inte nöja sig med ett kryss hemma mot Mjällby eller Häcken.

IFK Göteborg har under några års tid fastnat i en farlig spiral där uteblivna poäng har varit en vardag och där ursäkterna avlöst varandra.
Ett självskadebeteende som hemvändarna nu tycks ha stoppat.

Samtidigt som högkvalitativa spelare trillar in på Kamratgården, en efter en, så finns det en baksida som framförallt de rivaliserande supportrarna väljer att ta upp – och det är åldersbalansen.

Att vi är för gamla eller för unga vill jag inte säga, för vad definierar det? Vi får inte landa i att sluta titta på vår egen utveckling. Det är något vi hela tiden måste diskutera.

Så sade Pontus Farnerud när jag träffade honom i våras.

Att prata om en ålderstigen trupp har blivit verklighet – istället för att se Blåvitts lag för vad det faktiskt är. 
Man har under ett par års tid försökt med olika satsningar men alltid landat i någon form av identitetskris.
Ena studen har truppen bestått av inlånade spelare med begränsad kvalité och året efter har den varit på gränsen till godkänd för U19-serien.
2020 kändes det som man hade hittat en bra mix, men med tiden visade det sig att man hade en på tok för obalanserad och tunn trupp.
Nu är det något helt annat. IFK Göteborg har spets och kvalité över hela plan – men man har framförallt en bra mix av gamla och unga. 

Jag kan inte tänka mig någonstans i svensk miljö där spelare som Filip Ambroz eller Oscar Vilhelmsson hade kunnat få bättre mentorer.

Och så är det ju. Med den truppen Blåvitt har ska man prestera NU.

Men det finns samtidigt en långsiktighet i den kortsiktiga satsningen man gör.

Generationsväxlingen om tre år, sker inte över en natt där och då.
Den börjar idag och den stegras över tid.
Vid det laget har Blåvitt redan hunnit förädla egna talanger, sålt egna talanger och fått upp nya i A-truppen.
Den cykeln slutar inte att rulla för att dessa hemvändare kommer hem, var så säkra på det.

. . .

Blåvitt måste satsa mer på unga, säger folk.

Men vad betyder det ens?

I truppen idag har man till exempel Kevin Yakob, August Erlingmark, Alexander Jallow och Yahya Kalley som alla är eller i högsta grad konkurrerar som startspelare.

Att förädla talanger är ett långsiktigt projekt. Och att forcera in juniorer i en startelva kan slå åt fel håll. Bodö/Glimts otroligt lyckade projekt ska såklart ses som en målbild, men det kan inte vara ett facit för hur alla klubbar ska agera. För alla kommer inte få samma utväxling eller utveckling, även om jag såklart hade velat det.

Att förädla talanger går att göra på olika sätt. Det vore direkt korkat av mig eller någon annan att sitta här och säga att Blåvitt skulle tacka nej till Oscar Wendt, Marcus Berg eller Gustav Svensson.

Bortsett från deras sportsliga prestationer på plan, så är deras närvaro i IFK Göteborg ett lysande sätt för den här klubben att långsiktigt ta fram och förädla ytterligare talang, som kan gå samma väg som dessa spelare har gjort de senaste 10-15 åren.
Men sen handlar det inte bara om generationsväxlingen, utan det handlar såklart också om förväntningar.
IFK Göteborg har tagit på sig en väldigt stor kavaj.

Man har en av de bästa trupperna vi har sett i Allsvenskan i modern tid och resultaten måste att börja komma nu. Det finns inte längre några ursäkter.

Men i de blåvita leden vågar man äntligen drömma om SM-guld igen.
Och att drömma om guld är en supporters förbannade skyldighet, oavsett utgångsläge.
Men den här gången är det faktiskt på riktigt.

Fallhöjden är såklart stor – och det finns aldrig några garantier inom fotboll.
Men med det här laget ska IFK Göteborg inte kunna göra annat än att ta sig tillbaka till toppen.
Och denna gången för att stanna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *