”En historia med logiskt slut och väntad fortsättning”

Foto: Bildbyrån / Illustration

Det är nästan exakt fyra år sedan Poya Asbaghi tillträdde som huvudtränare för IFK Göteborg.
Många kan säkert relatera till att träffa rätt person, vid fel tillfälle. Kanske var det också det som hände för Poya och för IFK Göteborg.

Avslutet i Blåvitt var både logiskt och ledsamt. Men mest av allt har fortsättningen därefter varit väntad. 

. . .

1010 dagar. Så länge satt Poya Asbaghi på posten som huvudtränare för IFK Göteborg.
Ett speciellt kapitel i klubbens historia, på många sätt.

IFK Göteborg hade kört fast.
Ett Real Blåvitt som peakade samma år som Malmö FF:s Champions League-lag och därefter ett Jörgen Lennartsson-lett Blåvitt som stod för kanske 10-talets tydligaste guldtapp säsongen 2015. Efter det var man nära Europa Leagues gruppspel 2016, men när inte det nåddes, blev fallhöjden alldeles för hög.

Såpass hög att det ekonomiska läget och den sportsliga situationen var tvunget att börja om på noll.

Klubben gjorde en 180 graders vändning och gick på spåret där ledorden var: nytänkande, possession och utvecklande. Och så klart: tålamod.

Säsongerna 2018, 2019 och 2020 har de blåvita supportrarnas tålamod testats mer än kanske någon annan svensk toppklubbs supportrar har fått göra i en allsvensk miljö. För även om klubben aldrig åkte ur, så var krisen minst lika påtaglig utifrån.

Den första säsongen präglades av två ansikten. Det var en vårsäsong där det mesta kring Blåvitt var spännande.

Trebackslinje med possession och en offensivt inriktad fotboll med hög press. Förändringarna i Blåvitts DNA var stora och många av spelarna på plan var nya.
Samtidigt hade August Erlingmark börjat etablera sig på allsvensk nivå och bildade tillsammans med Mix Diskerud ett starkt och högintressant innermittfält.

Och just Mix Diskerud kom att bli väldigt signifikativ denna säsongen.

Poya förstår fotboll. Hade vi klarat av att förstå honom och hans system till fullo hade vi vunnit alla matcher med minst två mål.

Så sa den karismatiske amerikanen under vårsäsongen 2018.

Prestationerna då var inte dåliga, tvärtom. Man slog Malmö FF på bortaplan och under stora delar av våren såg IFK Göteborgs spel ut att vara slutprodukten av en hel säsongs arbete.

Men ett VM-uppehåll och ett transferfönster senare hade Blåvitt helt plötsligt tappat fem startspelare och i princip hela sin centrallinje.
Däribland just Mix Diskerud, som såhär i efterhand nog var det tyngsta tappet där och då.

Höstkrisen som följde grundade sig i två makalösa 0-2-tapp mot Sirius under sommaren och föreningen tyngdes av en krisstämpel storlek large.

Kontraktet säkrades tillslut, men inför säsongen 2019 var det inte många som trodde på Blåvitt.
Klubben var på riktigt bottentippade av de flesta och en degradering var inför säsongen ett fullt tänkbart scenario hos vissa supportrar.

Men i spelargruppen och bland ledarna fanns en tro som inte många utifrån hade förstått sig på.

IFK Göteborg hade i lugn och ro fått jobba med spelsättet en hel försäsong. Det var ett ungt och uträknat lag där de bärande spelarna skulle var en lagkapten som tidigare spelat Superettan och därefter suttit i Jörgen Lennartssons frysbox, en mittback från BP med en knapp allsvensk säsongs erfarenhet och en georgier med endast en stark höst i ryggen. Därtill fanns en rad egna talanger som var helt oprövade på denna nivån.

Men just ordet tålamod blev signifikativt för året 2019 och när absolut ingen utifrån trodde på laget eller hade några som helst förväntningar, kunde man istället arbeta i lugn och ro internt. Tillsammans med en nyfunnen vän både på och utanför plan började Poya Asbaghi hitta rätt. Kanske var det också världshistorians mest uphypeade övergång vad gäller en assisterande tränare när Ferran Sibila landade på Landvetter belagt av supportrar och journalister.

Men det var en av ingredienserna som hade saknats – och som sakta men säkert började ge effekt.
Tillsammans med deras fotbollsfilosofi som mer och mer präglade laget, fick spelare som bland annat Sebastian Ohlsson, Giorgi Kharaishvili, August Erlingmark, Robin Söder, Jesper Tolinsson och Benjamin Nygren följa ett individuellt coachingprogram för att utvecklas som spelare. Och just det blev ett framgångsrecept för spelarna själva, som tog stora kliv i sin personliga utveckling både på kort och lång sikt.

Den individuella coachingen gav som sagt effekt.
Men framförallt så var det ett kollektiv, som bortsett från premiärförlusten mot AFC Eskilstuna, såg ut som seriens bästa fotbollslag under våren.

Jag kommer ihåg det så väl, jag sa det till mina kompisar. Det kändes som att jag visste exakt vad alla andra skulle göra. Vår taktik var så klar. Om Poya hade satt mig på vänsterback typ hade jag vetat exakt vad jag ska göra. Det var så tydligt. Alla i laget visste allas roller och vad man skulle göra i olika situationer.

Benjamin Nygrens uppskattning till Poya och Ferran som tränare var tydlig då – men kanske ännu tydligare i efterhand.

Och pratar man med människor som har jobbat ihop med Poya så är det precis det som kännetecknar honom. Extrem noggrannhet.

Våren 2019 omvandlades hyllningarna till prestationer på plan – och plötsligt var det enkelt att förstå vad alla spelare menade.

Men ytterligare ett allsvenskt uppehåll och ytterligare ett sommarfönster som innebar stora förändringar i Blåvitt.
Även denna säsong tappade man sina mest tongivande startspelare och tvingades lappa ihop luckorna som uppstod.
Denna gången var ersättarna från en betydligt högre hylla än året innan – men bristen på kontinuitet och de stora förändringarna mitt i säsongen blev påtagliga när den allsvenska hösten kröp allt närmre.

Säsongen 2019 lämnade ett positivt omen och en framtidstro kring IFK Göteborg.
En sjundeplats som resultat var inget klubben själva viftade med som någon bedrift, men det de själva och alla supportrar hade byggt upp under säsongen, var en tro på att man var tillbaka.

(Från MFFtv)

Men lika snabbt som den tron byggdes upp, skulle den i takt med coronapandemins utbrott, också rasa samman.

Ett cupguld trots allt, och Poya Asbaghis brandtal om att vinna titlar nästa år gick också i uppfyllelse.

Men en process som stadigt utvecklades och gång på gång revs upp på grund av skador, försäljningar och brist på kontinuitet gjorde det svårt att etablera sig i toppen.

2020 var året då IFK Göteborg skulle fortsätta på den inslagna vägen från 2019.
2020 blev istället året då man gjorde allt annat än just det, och istället sjönk ner i exakt samma kvicksand som 2018.

Förtroendet inifrån var förståeligt, likväl som kritiken utifrån var befogad.

Oavsett process, tränare, spelare eller förutsättningar ska IFK Göteborg aldrig gå 13 raka allsvenska matcher utan seger.

Men det gjorde man. Cupguldet och bra prestationer till trots, spelade mindre roll när Poya Asbaghi den 3 september 2020 entledigades som huvudtränare för IFK Göteborg.

Hans vapendragare, Ferran Sibila, blev till mångas förvåning kvar i klubben. En tränare som uppskattats enormt av ledare och inte minst unga spelare på Kamratgården. Men när ytterligare ett tränarbyte skulle träda i kraft och Mikael Stahre tog på sig den allsvenska kostymen igen, fick Ferran tacka för sig som assisterande.

Ferran är nog den skickligaste personen i svensk fotboll, sett till att se, förstå och skapa lärande för taktisk fotbollsutveckling. Att sparka honom är så obeskrivligt dumt. Men för oss andra är det bra.

Så lät det från en verksam tränare i Allsvenskan jag pratade med efter att även Ferrans tid i klubben var över.

Även om det hette att Ferran lämnade, så har han under en tid funnits kvar och arbetat med klubben. Han har synts till på matcher och när det stod klart att han och Poya skrivit på för Barnsley, fick han ytterligare ett tack från Blåvitt på de sociala medierna.

. . .

Men åter till Poya.

Att en tränare med 13 raka allsvenska matcher utan seger får sparken i en klubb som IFK Göteborg är fullt normalt.
Att en tränare med det facit däremot har förtroende från större delar av spelargruppen samt de båda sportcheferna, är anmärkningsvärt.

Det är också det främsta beviset på att Poya Asbaghi är något utöver det vanliga och att alla som arbetade med honom förstod det.

Facit av hans tid i klubben var ett sportsligt misslyckande, det går inte att undgå.
Utvecklingen fanns där, men i slutändan var man inte där man skulle vara sommaren 2020.

Poya fick klubben och supportrarna att drömma igen.
Vad han också lyckades med var att utveckla fler spelare på kort tid än vad någon allsvensk klubb lyckats göra de senaste åren.

Han har i allra högsta grad bidragit till utvecklingen och sedermera försäljningarna av Benjamin Nygren, Giorgi Kharaisvhili, Alhassan Yusuf, Carl Starfelt, Sebastian Ohlsson, Emil Holm, mfl.

Men i slutändan ska du få ut resultat på plan. Och 1010 dagar senare lyste de fortfarande med sin frånvaro.

. . .

Många kan relatera till att träffa rätt person, vid fel tillfälle. Inklusive jag själv. Ibland ser man tillbaka på den tiden med värme och sorg. 
Detsamma gäller Poya Asbaghis tid i Blåvitt. Men vad som också är gemensamt för min egen och de blåvita supportrarnas tillbakablick, är att vi båda har kommit stärkta ur det och idag befinner oss på en bättre plats.

Kanske hade vi varit här idag, även med honom. Kanske inte.
Men processen att gå vidare från något man tyckte om, är betydligt enklare när du har något att älska nu.

Foto: Bildbyrån

Mikael Stahre leder klubben med huvudet högt och en positiv trend, ur en säsong som annars har kantats av kris och kaos.
Pratar man med spelare och ledare i klubben, heter det att man är på rätt spår igen.
Detsamma går att säga om Poya Asbaghi som idag fått det ärofyllda uppdraget i Europa som alla svenska tränare drömmer om.

Avslutet i Blåvitt var både logiskt och ledsamt. Men mest av allt har fortsättningen därefter varit väntad. 

IFK Göteborg kommer att vinna titlar och bli ett topplag igen, utan Poya Asbaghi.
Och Poya Asbaghi kommer att bli en utomordentligt framgångsrik tränare i framtiden.

Det ena behöver inte utesluta det andra.
Så låt oss därför hoppas på ett breakup, där båda har gått vidare och funnit den rätta kärleken, vid rätt tillfälle.