”Jag har tänkt fotboll sedan jag var ett barn”

Noah Alexandersson är 18 år gammal och gör i år sin första försäsong med IFK Göteborg. 
Nya Blåvitt har träffat honom på träningslägret i Lagos, där han berättar om allt från ungdomsåren i Västra Frölunda till fotbollsnördandet som började på en middag hemma hos Stefan Selakovic. Han berättar också om sin och August Erlingmarks stora dröm efter fotbollskarriären, hur Poya Asbaghi jobbar med de yngre spelarna och mycket mycket mer.

Det är den 10 juni 2019. En helt vanlig dag för de flesta. Men inte för Noah Alexandersson. Den dåvarande 17-åringen har precis skrivit på ett A-lagskontrakt med klubben i sitt hjärta, IFK Göteborg.
Nu, drygt ett halvår senare är han mitt i sin första försäsong med laget och njuter av tillvaron i Portugal.

Det är en avslappnad Noah som kommer ut till balkongen iklädd träningsställ och tofflor, med en apelsinjuice i handen.
Vi börjar i närtid, och pratar om hans första försäsong med A-laget.

– Det känns spännande. Det är inspirerande att få vara med från början och att komma in i laget mer. Att få mer förståelse för Poya och Ferran samtidigt som jag är med och konkurrerar från start, nu när vi alla är på samma punkt. Det blir inte att jag släpar efter som i fjol, säger han.

Har det hänt mycket sedan du skrev på i somras?
– Ja det tycker jag. Poya och Ferran har lärt mig väldigt mycket. De har gett mig instruktioner för att förstå hur vi vill spela. Det känns som att jag har tagit kliv där det senaste och börjar förstå mer exakt vad de är ute efter. Samtidigt som jag själv känner att min egen utveckling också har gått framåt. Jag byggt på mig lite mer muskler, även om jag vill bygga ännu mer. Det är på rätt väg, det känner jag.

Var det svårt i början?
– Svårt och svårt. I början var man inte helt klar med vad de ville. Man kunde absolut hänga med i spelet och förstå. Men att göra det bra är svårt. Det går helt okej att hänga med där i början, men att försöka göra det så bra som möjligt är det svåra.

Och det gör du nu?
– Ja, det känns som att jag kan mer om vad de vill.

Hur har Poya och Ferran hjälpt dig där?
– De har gått igenom lite allt möjligt. Vi kollar mycket klipp ihop där de visar hur jag ska röra mig och hur jag ska befinna mig i vissa positioner. Om en medspelare är pressad eller fri och vad jag ska göra då eller hur jag ska ligga i försvarsspelet. Det är egentligen massa detaljer som underlättar och som jag behöver jobba med.

Lite mer konkret, vad känner du att du behöver bli bättre på?
– Jag vill ju jobba med allting. Jag känner själv att fysiken inte riktigt är helt hundra, där jag skulle vilja vara. Jag spelade inte alls många 90-minuters matcher under förra året. Först på våren var jag skadad en del så där blev det inte mycket. Sen fick jag A-lagskontraktet och då blir det naturligt att man inte får 90-minuters matcher på samma sätt. Så det är klart att matchtempot försämras, det gör det ju. Men ju mer matcher och träningar som jag får i detta tempot, så kommer det gå framåt.

Skulle du ändå säga att träningsmiljön i A-laget, även om man inte får spela matcher lika mycket, blir utvecklande på ett annat sätt?
– Ja ja, det är klart det är utvecklande. Du måste alltid ligga på din maxnivå. Du har inte råd att slappa med hemjobb, eller inte ta de löpningarna du behöver. Du måste det, annars så går det inte för de andra heller. Då förstör du för resten av laget också. I U19 har du mer tid med boll eller kan ligga och vila lite om du är trött, men här måste du vara på tårna hela tiden.

Foto: Michael Erichsen / Bildbyrån

Jag frågar om det är någon av spelarna som har hjälpt honom lite extra i början.
Han svarar – precis som många andra – August Erlingmark. Men i detta fallet är det en underbyggande relation, både som två söner till före detta storspelare i klubben. Men också som väldigt bra vänner utanför plan, med en gemensam dröm.

– Jag tycker alla har varit väldigt hjälpsamma. Men sen är det klart, Agge har hjälpt lite extra. Han har varit i samma situation som jag är i nu och vi är rätt tighta. Han har hjälpt mig mycket och förklarar hur saker och ting fungerar. Allt från att köra gym direkt efter träning till hur jag ska tänka i vissa situationer och så vidare. Så det är klart att han har varit viktig. Jag åker med honom på morgonen till träningarna också, säger Noah.

Bra tjöt i bilen?
– Ja ja ja, vi är tighta. Vi sjunger tillsammans också. När vi var hemma hos mig för någon vecka sedan så satte vi på lite musik och sjöng som ett boy band. Det är en dröm vi har. Efter karriären ska det bli ett boy band.

Vi båda skrattar, innan Noah skämtsamt tillägger:

– Men du får inte glömma att nämna i artikeln att vi fortfarande är seriösa fotbollsspelare. Det är huvudfokus.

Vem är det som styr musiken då?
– Vi varierar. Vi har gjort en egen ”Carpool Karaoke” lista på Spotify. Det är väldigt blandat. Vi gillar att variera oss. Ibland kan det vara lite tung rapp och ibland kan det vara Kalle Moraeus. Det är gott och blandat.

. . .

Foto: Bildbyrån

Det är många som säger att Agge har hjälpt dem lite extra, är han lite av en ledare, trots att han själv bara är 21?
– Jo men det tycker jag. När han kom upp så var han ganska ensam. Det var inte lika många juniorer som slussades upp då. Så det känns som att han förstår oss på ett sätt som inte alla gör. Kanske extra mycket. Sen kan han ju föreningen innan- och utantill. Han har varit här sedan han var bebis. Sen vill han såklart hjälpa till så att det blir så bra som möjligt.

Många liknelser går att dra mellan Noah och August. Infödda i IFK Göteborg med två klubblegender till pappor. Men för Noah, blev vägen till IFK Göteborg aningen annorlunda. Både juniorkarriären och seniorkarriären inleddes nämligen i Västra Frölunda.
– Vi bodde ute i Långedrag när jag var yngre och Frölunda har alltid haft en bra ungdomsakademi. När jag var yngre var det över 100 barn som var där och tränade. Då testade vi på det och så föll det sig naturligt eftersom jag tyckte om det. Sen skapades det en grupp, som var väldigt bra för det första. Vi kunde mäta oss med de bästa lagen i Sverige, säger han och fortsätter:

– Vi har slått de flesta. Gothia Cup-finalen två gånger, ett broms och vi har vunnit Elitcupen. Vi var duktiga faktiskt. Sen fick jag dessutom A-lagsfotboll när jag var 14 år i Frölunda.

Tror du det har hjälpt dig mycket, att få spela seniorfotboll så tidigt?
– Ja, i alla fall i vissa delar av spelet. Jag var tidigt tvungen att lära mig att täcka boll och hur jag ska gå in i närkamper trots att jag är 20kg lättare än de andra. Så det var väldigt utvecklande, till en början. Men ju äldre jag blev så kände jag att träningarna inte riktigt håller samma kvalité. Det är många som kanske är 30 år och bara tränar en gång i veckan, vilket gör att vi kanske bara är 10 personer på träningarna. Det blir inte den utvecklingen jag vill ha tillslut. Men matcherna var väldigt bra och lärorika. Bra motstånd.

Men det har alltid varit en självklarhet att du tillslut skulle landa i Blåvitt?
– Ja, verkligen. Jag har nästan haft en dialog genom alla åren i Frölunda. Det har väl mer varit en tidsfråga, när det skulle bli av. Tillslut kände jag att när det blev U19-fotboll i Blåvitt att det var dags.

Och ni hade väldigt stark årgång här i Blåvitt.
– Ja verkligen. Vi 01:or var ganska unga när vi kom upp. Vi spelade tillsammans med 99-kullen när vi kom upp och där hade vi bland annat Adil (Titi) och Emil (Holm). Vi gick ju på samma skola allihopa också. Vi hade Benjamin (Nygren), Kevin (Ackermann), Rasmus (Wikström), Samuel (Ohlsson) och ett gäng andra.

Noah tänker tillbaka på tiden med ett leende.

– Alltså shit vad vi körde över lag i skol-SM. Vi har ju tränat tillsammans med varandra sedan vi gick i sexan. Vi hade en väldigt bra årgång där.

Måste ha varit väldigt utvecklande att träna med så många bra spelare i tidig ålder?
– Ja ja, när man får tre fotbollspass på skolan och sen de passen man fick med laget … Det var någonstans under den perioden som man kände att man utvecklades och blev bättre på riktigt. När man är lite yngre så känns det som att många är på samma nivå. Är man snabb så kanske man klarar sig på det. Men här fattade man att de som har hjärnan och kan spela fotboll, de blir lite bättre.

Just spelförståelsen är väl en av dina starka sidor?
– Ja, det känner jag också. Jag har tänkt fotboll och varit en fotbollsnörd sedan jag var ett barn. När jag var fem år kunde jag typ hur lång varenda spelare i Premier League var och jag kunde alla tröjnummer. Jag har spelat Football Manager sedan 09-upplagan. Då var jag åtta år, säger han och fortsätter:

– Jag kommer ihåg första gången jag spelade var hemma hos Sella (Stefan Selakovic). Vi var på middag där och så hade jag tråkigt typ. Så de satte mig vid datorn och lät mig spela lite. Och redan då började jag med formationer och spelidéer. Men absolut, spelförståelsen är en av mina styrkor, absolut.

Du säger att du har nördat ner dig väldigt mycket, är det något speciellt lag eller liga som du följt lite extra?
– Jag har kollat mycket Premier League. Det är ju drömligan. Manchester United är mitt lag. Det går tungt just nu. Men när jag var yngre så var det med Ronaldo, Rooney och gubbarna när de var som bäst. Dem har jag kollat mycket på. Nu kollar jag inte lika mycket, det finns inte jättemycket att lära sig av där nu, säger Noah och skrattar.

. . .

Noah Alexandersson har haft två minnesvärda somrar på följd.
I somras skrev han A-lagskontrakt med Blåvitt och året innan spelade han Gothia cup final med klubben.
– Det en var rolig turnering. Vi kände att vi hade ett bra lag och vi kände att vi hade förutsättningar för att gå långt. Vi var en stark grupp och vi kände redan i seriespelet att vi var svårtuggade. Det var svårt att göra mål på oss och vi alla kände varandra utantill, säger han och fortsätter:

– Sen såklart, när det gick som det gick så fick man en boost av det. Jag kände det själv, jag kom ju den vintern och när man är ny och tränaren inte känner en helt så blev det ju naturligt att jag inte startade varje match. Men där i Gothia kändes det som att jag fick visa upp mig på riktigt.

. . .

Mycket har hänt sedan dess – och i veckan gjorde Alexandersson sin andra match från start i den blåvita A-lagströjan när man träningsspelade mot portugisiska Louletano.
Det är dock en väldigt självkritisk 18-åring som ser tillbaka på torsdagens match.

– Sådär. Jag tyckte jag slarvade lite. Hela laget gör ju inte heller sin bästa match. Första halvlek kändes det som att vi hade kontroll på dem och kunde skapa mer framåt. Men det var skärpan i sista tredjedelen som vi slarvade med. Sen i andra halvlek blev det mer Hawaii. Vi tappar bollen och de kan kontra och sådär. Men för egen del var det skönt att få lite mer speltid och bygga upp det där matchtempot som jag behöver.

Foto: Michael Erichsen / Bildbyrån

– Jag är väldigt självkritisk. Så om jag slår bort en passning kan jag tänka att jag är sämst. Inte under matchen, men det är mer känslan efteråt. Om du vet att du har slagit bort en passning eller om man haft ett läge att göra mål och slarvar bort det så känns det inte bra efter matchen, även fast det kanske var en bra prestation.

Varför tror du det är så?
– Jag vet vad jag kan, och om jag känner att jag inte gör det helt, så känner jag efter matchen ”Fan jag kunde varit lite bättre”. Men det är min andra start, jag ska inte sätta sån press på mig själv. Jag får se det som utveckling och lärdomar. Jag kan inte förvänta mig att jag ska gå in och dominera och vara bäst i laget redan efter två starter, det är orimligt.

Vad har du för mål här framöver då?
– Fortsätta utvecklas som jag har gjort och komma närmre en startplats. Försöka bidra de inhoppen jag får och visa att jag vill slåss om en startplats. Som spelare vill man ju alltid spela såklart. Men sen kommer jag inte stressa heller, det får ta den tid det behöver tills Poya och Ferran säger att jag är redo. Väl då vill jag bidra till att laget ska ta poäng och själv bidra med assist och mål.

Att en spelare som Benjamin Nygren slog igenom så snabbt och tog för sig direkt, gör det att ni som är näst på tur blir extra stressade?

– Nej nej, verkligen inte. Jag försöker att inte tänka så. Man gläds mest med honom. Det är skitkul för honom och man är glad att det har gått som det har för honom.

Foto: Michael Erichsen / Bildbyrån

– Han hade ju någonting. Han var en sån som gjorde mål på allt. Men det började någonstans i landslaget ändå. Han började göra massa mål där, och sen tog han med det från landslaget till klubblaget och började dominera där. Han hade ett öga för mål. Det kunde vara matcher där man inte tänkte eller lade märke till honom och sen helt plötsligt har han gjort fem mål. Han var alltid på rätt plats. Sen har han ju en fantastisk speluppfattning och är en spelare som alltid vill ha mycket boll. Fin vänsterfot med, säger Noah och fortsätter:

– Men jag kommer ihåg när vi var yngre på typ sjumanna. Då var han en kvick liten ytter som dribblade. Men sen blev han större och större och växte. Tillslut blev han ganska stor och stark och kunde hålla emot som en bollmottagare samtidigt som han gjorde mycket mål. Men som sagt, jag gläds bara med Benjamin.

. . .

Han är bara 18 år gammal, men har redan hunnit med en hel del på plan.
Förutom Gothia Cup-äventyret var Alexandersson iväg på U17-EM samma år, där han trots den uteblivna speltiden, minns tillbaka på en häftig upplevelse.

– Jag satt på bänken typ hela tiden. Jag spelade bara 20 minuter i den sista matchen mot Italien. Men det var lärorik det var det. Det var i England av alla länder också där man verkligen andas fotboll. Vi bodde på St. George’s Park också, Englands träningsanläggning. Det var häftigt. Man såg alla andra landslag hur professionella de var och så var man själv där. Året innan spelade man i Frölunda i division 3 och nu möter man Mason Greenwood, Curtis Jones och Bukayo Saka. Hela det gänget liksom. Men vi mötte Portugal och. slog ut dem, Norge som är riktigt bra nu i ungdomssammanhang, Slovenien och sen förlorade vi mot Italien med 1-0.

När man hör dig prata så märker man av ditt intresse för engelsk fotboll. Är det Premier League som är drömligan?
– Ja det är klart det är. Man har följt den ligan så länge och det är den man har tänkt på när man var liten. Det är absolut drömmen. Men jag vet hur svårt det är, det är inte lätt. Men det är klart att man har som dröm och förhoppning att det ska bli så.

. . .

Noah Alexandersson skrev A-lagskontrakt efter en tid där Blåvitt hade motbevisat alla kritiker och radat upp positiva resultat under våren. Desto mörkare var det inför säsongen. Nu minns han tillbaka på den våren ur ett utifrånperspektiv.

– Jag var inte orolig inför säsongen. Man undrade ju lite vad som skulle hända. Men jag tänkte aldrig att vi skulle åka ut, det kan man ju heller inte göra som supporter. Jag minns att jag satt på läktaren när vi slog Elfsborg och tänkte ”shit nu vänder det” och sen AIK-matchen var jag också på läktaren med mina kompisar. Då tänkte jag ”Är vi verkligen såhär bra, eller är de andra dåliga?”, men det var spännande att se. Man kände verkligen att något hände efter Elfsborgs-matchen. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men det kändes som att hela atmosfären började sväva. Det var en euforisk känsla när vi slog AIK.

Måste vart perfekt att bli uppflyttad då?
– Ja verkligen, det kändes som ett bra tillfälle att bli uppflyttad på. Det var lugnt och det fanns inte mycket att bekymra sig över. Man kom in och tog del av den positiva stämningen som var där. Det var verkligen inspirerande.

Många unga spelare har fått chansen under Poya och tagit den. Nu är väl du näst på tur.
Vad är det som han gör för att förbereda er unga spelare så bra?
– Som jag sa innan, de är väldigt måna om vad du som individ ska göra för att bli bra. I många andra klubbar tror jag man generaliserar de unga spelarna mer. Man säger åt dem att ta för sig och så. Men här känns det mycket mer individuellt. Hur ska du göra för att bli bättre? Hur ska jag göra för att bli bättre? Hur ska vi träna för att du ska bli bättre på det här? Lite mer så. Jag tror det ligger något i det.

Lite mer än en månad kvar till Allsvenskan, vad kan man förvänta sig av Blåvitt i år?
– Vi kan förvänta oss att vi fortsätter utvecklas och göra det ännu bättre än förra året. Man ska se en uppåtgående trend. Men sen kan inte vi styra vad de andra lagen gör. Det är svårt att tippa någon tabellplacering. Men att vi ska göra en bättre säsong än förra ska vi absolut ha som målsättning och förhoppningsvis etablera oss i toppen så snart som möjligt, avslutar Alexandersson.