Poya Asbaghi: ”Aldrig varit mentalt starkare än vad jag är nu”

Foto: Bildbyrån

LAGOS. Han går in i sin tredje säsong som huvudtränare för IFK Göteborg.
På spelarhotellets balkong träffade jag Poya Asbaghi för ett långt samtal om den mörka perioden 2018, och hur han kom stärkt ur den, om att bygga IFK Göteborg från grunden, om den mentala biten i fotboll, om att vara en unik tränare och mycket mycket mer.

. . .

Det är hans tredje försäsong som blåvit tränare. Men det är också en väldigt annorlunda försäsong jämfört med de två första. En betydligt lugnare sådan. Allt kaos kring klubben har lagt sig, och det tycks vara en väldig harmoni såväl inom klubben, som bland supportrarna.

Jag och Poya träffas på spelarhotellet och går ut och sätter oss på balkongen. Laget har precis genomfört veckans första träning och efter lite småsnack om de fantastiska förutsättningarna man har här i Portugal, ber jag honom sammanfatta försäsongen såhär långt.

– På många sätt en bra försäsong. Tittar man på spelarna, hur de är påkopplade, hur de utvecklas och hur de lär sig, så är jag nöjd med det jag har sett. Vi har dessutom varit skonade från nya större skador, även om det såklart har varit en del skador här och där. Men det kunde ha varit värre. Tittar man också på våra träningsmatcher så är plumpen såklart att vi inte har lyckats vinna än. Men kollar man på våran senaste match mot Helsingborg så är det en jättebra prestation. Ser man endast till prestationen tycker jag det är en bättre prestation än vad vi gjorde borta mot Helsingborg i Allsvenskan. Den gången vann vi, nu kryssade vi. Den matchen stärkte min känsla, av att vi faktiskt gör många saker rätt, säger han.

Vad är det som har saknats i träningsmatcherna då?
– De två första matcherna saknades helheten. Visst, vi gjorde en del offensiva saker bra i första matchen mot Ålborg. Men vi fick inte ihop en tillräckligt bra helhet och släppte in tre mål. Tittar vi mot Sarpsborg gör vi en bra defensiv insats i andra halvlek och håller dem borta från målchanser. Men då skapade vi alldeles för lite framåt sett över 90 minuter. Just den helheten tycker jag vi fick ihop mot Helsingborg, där vi har en bra defensiv och samtidigt skapar en hel del målchanser. I ärlighetens namn ska vi vara närmare 3-1 eller 4-1 än 2-2. Det jag är missnöjd med därifrån är att vi trots en så bra prestation, ändå slarvar oprovocerat. Vid 2-1 tog vi inte vara på våra lägen. Det var oskärpa i avsluten, eller vi chippar från 30 meter, vilket du inte gör om det är skarpt läge i Allsvenskan. Det är några tillfällen där vi tappar våran ödmjukhet, för att jag ska kunna vara helt nöjd med den matchen.

Vad beror det på då? Är det just för att det är försäsong som spelarna gör sådana misstag?
– Jag vill tro det i alla fall. Men man får akta sig som tränare för att tänka ”Äsch men det är försäsong” för rätt som det är kommer samma sak att hända under tävlingssäsongen på grund av att du inte tog det tillräckligt allvarligt under försäsongen. Så både ja och nej.

Håller du med om att förståelsen bland spelarna är större och tempot på träningarna är högre?
– Jag tycker det. Våra spelare tar hela tiden kliv, kollektivt och individuellt. Deras förmåga att förstå helheten blir större och större. 

Ni har fått ta upp en hel del juniorer för att fylla ut.
Hur har det varit att träna under försäsongen med såpass få spelare?

– Det finns ju för- och nackdelar med det där. Nackdelen är ju tydlig. Vi saknar ordentlig konkurrens på vissa positioner och situationer. Sen får ju vissa spelare lite för hög belastning, sett till vad som är optimalt för dem. Sen om man ser det från den andra sidan, så innebär färre A-lagsspelare, att vi ger varje enskild spelare mer uppmärksamhet och de kan få mer uppföljning av oss tränare än vad de hade fått om vi var fler spelare. Det är klart att vi gärna vill få in ytterligare något nyförvärv. Men jag väljer att inte bara stirra mig blind på den negativa konsekvensen av det.

De blåvita supportrarna har ropat sig hesa under försäsongen på ytterligare nyförvärv, och mer specifikt en ny mittback.
Båda sportcheferna och Poya själv har vid flera tillfällen varit öppna med att man kommer förstärka truppen ytterligare, och att man främst letar efter en mittback och en anfallare. I skrivande stund är inget klart – men Poya Asbaghi väljer att inte stressa upp sig.
– Det är såklart enkelt för mig att jobba med de spelarna vi redan har. De gör det bra. Samtidigt, ju tidigare vi får in våra nyförvärv, ju bättre. Drömscenariot för alla allsvenska tränare är ju att ha truppen klar när du sätter igång första träningen i januari. Sen är det aldrig fallet, för någon. Jag förstår anledningen till varför vi inte har en trupp klar nu. Det är ju för att vi inte har hittat rätt mittback, eller för att det inte har gått rent ekonomiskt, eller för att spelaren i fråga inte har velat komma hit. Just den klicken, av vad vi vill ha och spelaren själv, den har inte funnits där. Jag väljer att inte beklaga mig över det. Men det är klart att vi gärna vill ha in något där.

När ni tittar på en ny mittback, försöker ni hitta någon som är relativt lik Starfelt som lämnade i somras?
– Vi försöker först och främst hitta den bästa möjliga fotbollsspelaren vi kan hitta, och inte bara stirra oss blinda på spelartypen. Samtidigt är det viktigt för oss när vi värvar en mittback, att den först och främst är en så bra försvarare som möjligt. Det är liksom A & O. Den måste kunna försvara när vi sätter en hög press och den måste kunna försvara när vi står lågt. Den måste vara bra i sitt försvarsspel taktiskt och den måste vara bra en mot en. Sen är det svårt att få någon som har alla dessa egenskaper. Men just försvarsspelet är viktigt. Sen är det ingen hemlighet att i vårat sätt att spela fotboll, så ser vi gärna att de är skickliga med boll också. Men vi är i ett ekonomiskt läge där det är svårt att pricka in allt, för de hade de förmodligen inte valt IFK Göteborg.

Något annat som har varit en snackis, är avsaknaden av ledare nu när både Sebastian Eriksson och Lasse Vibe har lämnat. Tittar man på dagens (tisdag) träning tar Agge (Erlingmark) för sig väldigt mycket och dirigerar. Ser du honom som en potentiell arvtagare där?
– Om vi säger såhär. Om August Erlingmark skulle vara i IFK Göteborg om fem eller tio år. Så är han en given kapten där och då. På det sättet älskar jag August. Han är en drömspelare för tränare att jobba med, det är han. Men jag tycker inte det är rimligt att ställa det kravet på August i dag. Han har fullt upp med sin egen utveckling. Han tar redan ansvar för laget och han försöker redan hjälpa sin omgivning. Men jag vill inte som tränare ha det kravet på August. Jag tycker det vore orimligt av mig. Sen gör han det ändå, men jag vill liksom inte kräva det av honom. Killen är 21 år och har som sagt fullt upp med sin egen utveckling. Men jag kommer ändå inte ifrån att han har de ledaregenskaperna, och jag berömmer honom för det.

Foto: Bildbyrån

Poya fortsätter:

– På grund av sitt efternamn hade han extremt höga förväntningar på sig redan från debuten i Allsvenskan, och 10-20 matcher framöver. Han bedömes inte på samma sätt. Det är inte bara positivt. Det gör att man ibland har högre förväntningar på sig, än vad som är realistiskt. Jag har sett August Erlingmark ta sig igenom den perioden, och komma stärkt ur det, vilket ger han ett enormt psyke, som man inte bara kan köpa. Sen om man tittar rent sportsligt, så är det en spelare som aldrig kompromissar med en del, i jakten på något annat. Om man tittar på hans offensiva spel så blir han hela tiden bättre och bättre. Men på vägen dit, så gör han alltid en jättebra match defensivt. Alltid en bollvinnare, alltid en av dem som springer mest och jobbar hårdast. Det tycker jag han har blivit bättre och bättre på, just att aldrig kompromissa de grejerna.

August Erlingmark är en av flera i dagens A-trupp med bakgrund i den blåvita akademin.
På lägret här i Portugal har ytterligare fyra fått chansen att visa framfötterna:
Tim Van Assema, Adam Ingi Benediktsson, Jesper Tolinsson och Oscar Vilhelmsson.
Fyra spelare som har imponerat på Poya, redan innan lägret i Portugal.
– När de har kommit till träningarna så tycker jag inte de har dragit ner på tempot så avsevärt. Jag tycker också de har visat en förmåga snabbt och ta in våra instruktioner snabbt. Jag tycker inte heller att det har varit den tendensen som det så ofta kan bli, att man gör bra ifrån sig första träningen, för att sedan gå ner sig. Den nedgången har inte varit så stor hos dem, utan det har varit en hyfsat jämn nivå övertid. Det är jag mest nöjd över att se från dem, berättar Poya.

. . .

Inför 2019 tillträdde Ferran Sibila som assisterande tränare i klubben.
Det blev en stor snackis att en klubb av IFK Göteborgs kaliber skulle ta extern hjälp av ett företag från Spanien. Men med facit i hand kan man säga att det blev en succé.
Poya Asbaghi är otroligt nöjd med samarbetet.
– Vi blir mer och mer bekväma med varandra. Vi var bekväma redan innan vi började jobba med varandra. Det var därför vi påbörjade det här samarbetet. Vi kommunicerar extremt mycket, men det finns en del grejer som vi inte ens nämner för varandra, eftersom det finns en vanegrej mellan oss, precis som hos alla andra som arbetar tillsammans. Så om vi var bekväma med varandra från början, är vi bara ännu bekvämare nu.

Har det hjälpt dig mycket att ha honom vid din sida?
– Ja absolut. Jag tycker han är en jätteduktig fotbollstränare och en jättefin människa. Det ska man inte heller underskatta, hur man är som person. Det var därför jag verkligen ville ha in Ferran från första början.

Foto: Bildbyrån

Många skämtar om att ni är ett gift par. Håller du med?
– På just det sättet att ett gift par har inga hämningar. Man trippar inte på tå kring varandra och vi känner oss hundra procent bekväma med varandra och har högt i tak. Det är nog på det sättet som liknelsen har kommit.

2020 blir Poya Asbaghis tredje säsong som allsvensk tränare, och som tränare för IFK Göteborg.
34-åringen har sin familj hemma i Uppsala, men trivs trots det väldigt bra både med det privata livet och fotbollen nere i Göteborg.
– Jättebra! När jag ser att de sakerna jag kom hit för att implementera 2018 sitter mer och mer, börjar jag faktiskt se resultat av de sakerna som jag har varit med och påverkat. Det gör också att jag mår bra. Sen är jag omgiven av en stab som hela tiden har lärt känna varandra mer och mer. Man märker att saker sker per automatik mer nuförtiden. De första månaderna i IFK Göteborg, kände jag mig fortfarande som en turist som bara var på besök. Det var mycket att ta in med all historik. Men sedan något år tillbaka tittar jag inte på IFK Göteborg utifrån, utan verkligen inifrån.

Vad har du för målsättning här i Blåvitt?
– Min målsättning är klubben målsättning. Och det är att komma tillbaka till toppen för att stanna. Att bygga ett sådant Blåvitt är inte lätt, då du måste bygga det från grunden och inte ihåligt. När IFK Göteborg är tillbaka i toppen för att stanna så är jag … eller jag skulle. absolut inte säga att jag är klar med IFK då, men då känner jag iallafall att jag har lyckats med det jag kom hit för att göra.

Du vill alltså vara med på hela resan?
– Ja, men sen är jag försiktig med att säga så blir fallet. För om man skulle lämna av någon anledning vill jag inte någon kommer och påpekar ”Men vänta, du sa ju det här!” så just därför vill jag vara försiktig med vad jag säger. Men jag vet också att vara en fotbollstränare som flyttar på sig för nya utmaningar är normen och det vanliga. Det unika i dagens fotboll är att vara en tränare som stannar i en och samma klubb över tid. Det finns en del av mig som skulle vilja vara det unika.

När du kom till klubben inför 2018, blev det en så stor snackis om att du skulle revolutionera fotbollen och allt sådant.
Lite överdrivet kan jag tycka. Vad tror du all den hysterin berodde på?
– Mer än en sak. Dels att det var IFK Göteborg som ”alltid” spelat på ganska liknande sätt. Tränarrekryteringen ”Poya Asbaghi” sticker ut. Jag har den bakgrunden jag har och jag är väldigt ung. Kombinationen av de här sakerna tillsammans, har skapat oproportionerligt mycket uppmärksamhet.

Hur känns det då för dig att ha tagit dig ur en så svår tid och är där du är i dag?
– Bra fråga. Men det är klart att det känns fantastiskt. Mentalt sätt har jag aldrig varit starkare än vad jag är nu, på grund av att det är just sådana situationer man utvecklas som mest, om man tar sig ur dem. Jag kommer ihåg redan 2018 brukade jag alltid säga det till mig själv… Hur ska jag förklara? …

Poya pausar. Och han funderar. Sedan fortsätter han:

– Det jobbet jag tog över med IFK Göteborg, är en av de svåraste utmaningarna jag någonsin har sett inom svensk fotboll. Du ska komma till den framgångsrikaste klubben, göra den största fotbollsmässiga förändringen i klubbens historia, under en tid där ekonomin är som sämst, generationsväxlingen är som störst och du ska dessutom heta Poya Asbaghi och vara 34 år gammal när du gör det. Tar du alla de variablerna kan jag inte komma på någon tränare som har varit med om en större utmaning. När saker och ting var som tuffast, har jag alltid påmint mig om att just de här sakerna kommer göra att jag får som mest utveckling.

Många hävdar att IFK Göteborg aldrig kan vara nöjda med en sjundeplats, håller du med?
– Vi är inte nöjda med sjundeplatsen. Men vi är nöjda med vårat 2019 sett till förväntningarna. Sett till förväntningarna var vi det laget som lyckades bäst, tillsammans med möjligtvis Djurgården. Så tittar man enbart på det, är vi extremt nöjda med 2019. Men tittar man ur ett större perspektiv är vi absolut inte nöjda med att komma sjua. Våran målsättning är att slåss i toppen, vinna Allsvenskan och göra det återkommande. Men för att komma dit, så är detta ett fantastiskt bra steg på vägen.

Om vi backar bandet till våren 2019. Vad var det egentligen som hände? Ni var nederlagstippade av alla och hade förlorat premiären borta mot AFC med 3-1. Men sen hände någonting. Det var som att någon tryckte på en switch?
– Alltså att det blev en sådan switch, beror inte på att vi går från måndag till tisdag och plötsligt blivit taktiskt, tekniskt eller fysiskt dubbelt så bra. Att man ser en så tydlig switch är bara mentalt. Jag brukar alltid säga till spelarna att hade det inte hänt i Elfsborgs-matchen som många använder som exempel, så betyder inte det att det aldrig hade hänt. Det hade troligtvis hänt två omgångar senare istället. Men varför det blev en så påtaglig switch som många snackar om, det är mentalt. Det är bara mentalt, säger Poya och fortsätter:

– Just därför är fotboll så svår att hela tiden förutse i procentsatser. Det var ingen som kunde förutse att Leicester skulle vinna Premier League 2015. Ingen kan förstå effekten av att du ger de där spelarna vinst efter vinst efter vinst och vad som händer med dem mentalt. Samma med Grekland som vann EM 2004. Om vi har fyra delar inom fotbollen i form av: det fysiologiska, tekniska, taktiska och det psykologiska, så kan du mäta det fysiologiska utan problem. Men du kan inte mäta hur mycket en spelares självförtroende ökar i procent när den gör mål.

Sedan blev det en resultatmässig svacka under hösten, precis som 2018, men ni är ändå nöjda med prestationerna förstår jag?
– Vi är nöjda med våra prestationer under hösten. Jag tycker till exempel att vi var ännu bättre mot låga försvar på hösten, än vad vi var i våras. Men som du säger. Både 2018 och 2019, har vi haft en resultatmässig svacka under hösten. Den svackan har inte bara berott på att vi har gått ner oss, utan vi har också haft många tuffa matcher efter varandra.

Kan man då återkoppla till den mentala biten du snackade om?
– Exakt. Chansen att du missar en målchans i den tredje matchen är betydligt större om du redan torskat mot AIK och Malmö dessförinnan.

En annan bidragande faktor till höstsvackorna har varit den stora ruljansen som IFK Göteborg har haft under sommarfönstret.
Både 2018 och 2019 tappade man flera tongivande spelare under sommarfönstret, vilket sedan speglades på plan under hösten. Men Poya Asbaghi, är förstående.
– Det är blandade känslor. Det finns en sida som tycker det är kul att pussla om och lägga nytt, då det är utvecklande för dig som tränare. Men det är klart att ingen tränare vill förlora så många spelare varje fönster som jag personligen har gjort sedan jag kom till IFK. Ta sommaren 2018 som exempel. Det var halva våran startelva som försvann i det fönstret. Elias Omarsson var en startspelare, Mix Diskerud var en startspelare, Sebastian Eriksson var en startspelare, Gustav Engvall var en startspelare till och med och Pontus Dahlberg var en startspelare, säger han och fortsätter:

– Men som du säger, det är lite skillnad. Där valde vi av ekonomiska skäl att inte spendera pengar och ersätta dem fullt ut. Det gjorde att när vi fick skador den hösten, så blev vi väldigt dåliga. Robin blev skadad och Starfelt fick spela skadad, trots att han borde ha opererats, då vi inte hade tillräckligt många bra alternativ. Det är bara att titta hur han blev efter sin operation helt plötsligt, han blev en annan fotbollsspelare. Sebastian Ohlsson fick spela många av de här matcherna som central forward. Det gynnade ekonomin på sikt, men det gynnade inte oss som lag och spelarna på plan eftersom vi inte blev bra tillsammans. Det glädjer mig precis som du säger, att det under 2019 inte blev samma påtagliga förändring, även om vi bytte ut en hel högersida mot Sana och Hosam.

– Det gör att du måste ta ett steg tillbaka. Tittar man individuellt sett så Sana och Hosam minst lika bra fotbollsspelare. Men du måste i din inlärning till laget och vad vi går igenom på genomgångarna, backa två steg istället för att ta vid där vi var i juni. Det kommer säkert behöva bli en del förändring i sommar också, men jag hoppas att för varje år som går där jag är i IFK så blir det mindre och mindre förändringar på det sättet.

Du pratar ofta om flexibiliteten bland spelare. Att kunna spela på flera olika positioner. Samtidigt har du och Ferran eran spelfilosofi, som skiljer sig från hur klubben har arbetet innan. Tycker du att klubben på ett tydligare sätt värvar spelare som är anpassade för eran fotboll nu?
– Ja, jag tycker att vi mer och mer bygger ett lag som är anpassat efter oss (Poya och Ferran), men sen tycker jag inte att alla spelare i laget ska behöva kunna spela på olika positioner. Så vill vi inte ha det. Men några spelare är bra att ha som kan det, så man slipper ha en för stor trupp och det kostar också mer pengar, säger Poya och fortsätter:

– Sebastian Eriksson var väldigt viktig för oss. Vi hade nog inte klarat hösten 2019 lika bra om det inte vore för Sebban. Han spelade högerback ena matchen, mittback andra, vänsterback tredje och sen central mittfältare. Toko är en liknande spelare i dag. Men om man tar Sebban som exempel betydde han extremt mycket för oss. Men vi vill samtidigt inte flytta runt spelare för mycket. Någonstans har ju varje spelare en primär position där de är bäst, men det är klart att vi mår bra av att ha några sådana i truppen.

Vad har Toko för primär position då?
– Hade du frågat mig för ett år sedan och efter Djurgården borta, där han var en av de bästa spelarna på plan fram tills han blev skadad, så hade jag sagt att mittfältare är hans bästa position.

Poya skrattar.

– Men nu vet jag faktiskt inte om han är bäst som högerback eller mittfältare. Dessutom har jag sett honom för lite som central mittfältare.

IFK Göteborg har under Poya Asbaghis ledning släppt fram flera framgångsrika talanger. Benjamin Nygren och Alhassan Yusuf är två praktexempel. Båda spelarna fick en lång inkörningsperiod, där man tränade med A-truppen, utan att få någon allsvensk speltid. Men när de båda väl fick chansen, var man redo och tog den.
– Jag tror det handlar om att man som tränare ska ge startelvan tid, då det är de som ska vinna nästa match. Sen är det lätt som tränare att man bara lägger fokus på startelvan, och att man istället börjar fokusera på de yngre när det är dags för dem att konkurrera om en plats. Där har vi varit väldigt noggranna med att ge alla spelare uppföljning och alla spelare utbildning, oavsett om du har varit nummer 20 eller nummer 13. När de väl är redo, så tar de chansen. Sen är det såklart upp till spelarna om att vara duktiga. Benjamin Nygren var fantastisk på att driva sin egen utveckling. Även om han var nummer 20, så kom han till träningen varje dag för att bli bättre. Alhassan Yusuf var magisk på det sättet att inte gräva ner sig för att han inte får spela. Han tog ansvar för sin egen utveckling, fram tills att han fick chansen.

Poya utvecklar resonemanget:

– Även om vi har duktiga tränare som ger dem uppmärksamhet, så är just de spelarna fantastiskt bra på att driva sin egen utveckling i väntan på en startplats.

Foto: Bildbyrån

Man brukar säga att man blir som man umgås. Tror du ni har skapat ett träningsklimat som gör att de unga spelarna snabbt kan anpassa sig?
– Både ja och nej. Det är klart att de ser på andra, ”Wow det behöver inte ta 10 år för mig att prestera, titta det gick ju för honom!”, men sen finns det förväntningarna som då lätt kan bli att varenda allsvensk junior vi tar upp ska vara en toppspelare. Det är inte riktigt så. Nu har vi haft några exeptionella, bland annat Benjamin Nygren. Men det är inte varje junior som går för över 40 miljoner kronor till Genk. Han drar automatiskt upp förväntningarna på nästa junior, som kanske får för mycket press på sig. Men sen har vi då som jag sa om August Erlingmark. Att ha för höga förväntningar på dig kanske inte är bra där och då. Men på sikt om du klarar dig igenom det, så kanske det var det bästa som kunde hända dig.

Innan jag släpper dig har jag en sista fråga. Du höll ett långt brandtal på presskonferensen efter bortamatchen mot Malmö i höstas där du varnade de andra toppklubbarna att IFK Göteborg är på väg tillbaka. Som supporter, vad kan man ha för förväntningar på klubben 2020?
– Just presskonferensen mot Malmö, för mig var det ett statement då många har tippat IFK Göteborg utifrån tidigare säsongers dåliga resultat. Många trodde att det skulle sluta i Superettan, precis som det har gjort för alla andra topplag i Allsvenskan när de har varit i samma situation. Vi visade att, även om inte vi är i toppen, så är vi på väg åt rätt håll. Precis som matchen mot Malmö, även om vi inte vann, så såg ni vad som hände på plan, att vi är på väg åt rätt håll. Sen betyder inte det att vi vinner Allsvenskan 2020, men det var viktigt för mig att få fram det efter matchen. Och den känslan står jag fast vid. Sen får vi se hur långt det bär. Topplagen i Allsvenskan rustar hårdare än någonsin. Jag kan inte kontrollera vad de gör. Men jag kan försöka att kontrollera vad de gör över 180 minuter, avslutar Poya Asbaghi.

. . . 

Jag vill dessutom rikta ett stort tack till Viktor Enbacka som har hjälpt till med redigeringen av bilden till denna artikeln.