Söder stortrivs i Blåvitt: ”Kan inte se mig spela någon annanstans”

Foto: Bildbyrån

Robin Söders karriär blev inte som många trodde att den skulle bli.
Men nu är 28-åringen tillbaka i Blåvitt – som skyttekung och en viktig kugge inför 2020.
Nya Blåvitt har träffat anfallaren för ett längre samtal om de tuffa skadeåren efter genombrottet och hur han tampades med mentala spärrar på planen. Han berättar också om utlandsåren, varför han kom hem till IFK Göteborg, att han aldrig har utvecklats lika mycket som under Poya och Ferran och så berättar han om tankarna inför framtiden. 

Det är fredagen den 14 februari och IFK Göteborg har avslutet veckans tredje träning och precis ätit gemensam lunch.
Jag sitter på spelarnas hotell och väntar på fjolårets skyttekung Robin Söder. Efter ett tag kommer han, tillsammans med ett gäng glada blåvita supportrar, ut till balkongen.

– Vi sätter oss här va? Gött med lite sol, säger Söder.

Sagt och gjort. Sedan tryckte jag på rec.

Robin Söder gör sin andra blåvita försäsong sedan återkomsten 2018. Mycket har hänt sedan laget var i Lagos förra året.
Generellt sett är 28-åringen nöjd med vad laget har åstadkommit.
– Jag tycker vi har blandat och gett lite. Helsingborg var en bra prestation över 90 minuter egentligen, där vi verkligen får ut många bra saker både offensivt och defensivt. Jag tycker att även vi agerade bra när vi tappade bollen på offensiv planhalva, så lyckas vi vinna tillbaka den direkt. Bra kombinationer också, så den matchen är jag väldigt nöjd med, säger han och fortsätter:

– Sen har vi Sarpsborgsmatchen. Jag tycker även det var en bra match, men där vi hade det tufft första 25 minuterna. Men sen efter det korrigerar vi det som var lite sämre, så just den biten tog vi med oss in i Helsingborgsmatchen. Första halvleken igår (träningsmatchen mot Louletano) var ju bra, men vi borde kanske ha gjort ett eller två mål till i första halvlek och då hade vi haft en annorlunda andra halvlek. Men överlag tycker jag det är bra fokus och vi jobbar med bra saker, som i stora drag är samma som i fjol. Men nu försöker vi plussa på och bygga på med fler verktyg.

Är det ett styrkebesked att kunna justera era problem såpass fort, mitt under matchen, som ni gjorde mot Sarpsborg?
– Ja det tycker jag. Förra året hade vi några matcher där vi hade stora problem med hur vi skulle agera i vårat presspel och då dröjde det hela vägen in till paus innan vi kunde få ordning på det. Men i Allsvenskan kan det redan vara försent. På så sätt var det skönt att vi kunde korrigera upp det tidigare. Då kunde vi fortsätta bygga på det in i andra halvlek också.

Poya pratade om att ni har saknat helheten i vissa försäsongsmatcher, håller du med?
– Ja det tycker jag. Men sen är det speciellt att spela inne i PSA (Prioritet Serneke Arena) det blir en annan rytm och ett annat tempo eftersom man inte kan ha vatten på planen. Det blir lite annorlunda. Men sen är det också så att när man inte har spelat match på åtta, nio veckor så kommer man ur rytmen lite. De matcherna ska bara städas av, men sen hade vi såklart önskat att fått ut lite mer. Men känslan är att vi får mer sammanhängande bitar ju fler matcher vi har spelat, så jag tycker ändå vi börjar närma oss att bygga ihop en helhet som ser bra ut.

Märker man en stor skillnad på träningarna nu, jämfört med i fjol tycker du?
–  Ja nu är vi på exakt samma ställe så det blir ganska tydligt att jämföra med vart vi stod då. Vi stapplade oss fram i cupen förra året och även träningsmatcherna innan där vi inte hittade något flyt alls nästan. Denna perioden nu tycker jag faktiskt vi har varit bra, även om allt inte har hängt ihop så har vi gjort många grejer som har velat och som vi arbetat på. Vi är på en helt annan nivå i år. Men sen är det bara försäsong, även om vi såklart hade önskat att få med oss resultaten.

. . .

För 12 år sedan var Robin Söder IFK Göteborgs största talang och nätade redan som 17-åring i Champions League-kvalet mot Basel.

Foto: Bildbyrån

”Åh han är 10 år gammal …” sjunger vi än i dag om den evigt unga Robin Söder.
Men faktum är att Robin Söder i IFK Göteborgs upplaga 2020 är bland de äldre spelarna i ett annars väldigt ungt lag.
28-åringen själv, lägger inte jättemycket vikt i det berättar han.
– Jag försöker inte fundera så mycket på det. Det är inget som jag tycker är viktigt, mer än att jag försöker göra det jag behöver för mig själv men också försöka visa vad som krävs för de yngre killarna. Sen är ju de skolade på ett bra sätt. Många av dem har varit här länge och vet hur det funkar. Men också som du säger,  de är ett år äldre och inkörda på vad som förväntas av dem. Vi har också en otroligt bra grupp som är måna om varandra. Vi är bra på att ha dialoger och alla kan korrigera varandra. De yngre brukar säga till mig om de önskar att jag ska göra på ett annat sätt och vice versa. Just min roll är inget jag tänker på förutom att vara mig själv och försöka bidra med energi, säger Söder.

Brukar du gå in och korrigera vissa saker eller försöka hjälpa de yngre spelarna med detaljer?
– Det gäller att hitta en mix. Man vill inte in och peta för mycket, utan det är väl snarare om det är situationer i straffområdet där jag känner att jag kan hjälpa till. Men det är Poya och Ferran som har huvudansvaret och orden kommer från dem egentligen. Det är väl mer att man ibland försöker påminna dem i vissa situationer och coacha lite, men det är inga stora grejer. Det känns nästan som att de yngre coachar mig mer, eller åtminstone lika mycket.

. . .

2009 hade Robin Söder redan slagit igenom i IFK Göteborg och var en av flera blåvittspelare som fick chansen i Jörgen Lennartssons U21-landslag i EM på hemmaplan. Dessvärre för Söders del slutade mästerskapet olyckligt då han drog korsbandet i semifinalen mot England på Gamla Ullevi. Korsbandsskadan var början på en rad olika skador som skulle sätta stopp för hans utveckling.

Foto: Bildbyrån

Som 28-åring ser han tillbaka på den tiden och försöker tänka vad han kunde gjort bättre.
Den kunskapen försöker han dela med sig av till några av de spelare i dagens trupp som dras med liknande problem.

– Jag har väl ändå försökt att se vad jag hade kunnat göra annorlunda när jag körde min rehab. Det har jag försökt att trycka på för dem också. Även fast rehabiliteringen flyter på bra så är det en lång väg och den slutar inte bara för att man är tillbaka på plan, utan det är mycket som ska komma på plats. Man ska hitta självförtroende och våga vara sig själv på plan. Det tar tid och de måste ha tålamod. Det är svintråkigt när man inte vill något annat hellre än att få spela fotboll. Men det är så det är.

Vad var det du hade kunnat göra annorlunda?
– Det var väl de mentala bitarna som jag kände att det tog tid att komma över. Men sen hade jag mycket skador där en period som gjorde att jag aldrig kom ur det. Jag fick aldrig de sammanhängande åren där jag kunde bygga upp självförtroendet, utan det var alltid någonting som inte funkade. På så vis önskar jag att man hade tagit hjälp för att hantera den mentala biten bättre.

Hur frustrerande var det med alla skador efter ett så stort genombrott och allt snack om den stora talangen Robin Söder?
– Det var jättejobbigt, det är inget jag hymlar med. Men det var mer kraven på mig själv, snarare än pressen utifrån. Jag hade alldeles för höga krav på mig själv. Jag kände mig inte avslappnad när jag var på planen och skulle göra min grej, utan jag blev snarare väldigt låst. Då blir det svårt att känna att man kan prestera. Så det var såklart jättetufft. Men ser man i backspegeln nu känns det som att man haft nytta av den perioden. Man har blivit härdad.

På vilket sätt då?
– Nej men det tog väl några år, men man har väl lyckats lösa de där knutarna mentalt. Jag listade ut hur man behövde tänka och där har jag ju tagit hjälp också genom åren. Just hur man ska tänka och hålla fast vid det tänket. Det är något som har funkat för mig och då vill man inte ändra för mycket. 

Kan du känna så även i dag när du spelar matcher?
– Nej, i dag känner jag mig …

Robin knackar i bordet.

– Peppar peppar, men jag känner mig fri och kan göra det jag vill göra och får ut det jag vill. Men det är som alla bra saker, det kräver tid. Det är inget som händer över en natt. 

. . .

Foto: Bildbyrån

Robin blev kvar i Blåvitt längre än vad många hade kunnat tro från början. Och steget ut i Europa blev nog inte heller vad varken Robin eller några andra hade trott från början. Men 2014 var det dags att packa väskorna och flytta över sundet till danska Esbjerg.

När vi sitter på spelarhotellet i Portugal berättar Robin om tiden i Europa som en väldigt lärorik tid. Men kanske inte på fotbollsplan i största utsträckning, utan snarare det privata livet utanför linjerna.

– Det är också en grej som man har med sig. Det var kanske inte det fotbollsmässiga jag tog med mig utan snarare människan jag blev under den tiden. Jag fick ta ett steg bort från familjen och vännerna. Man fick lite distans och var tvungen att klara sig själv. Nu hade jag ju Frida, min tjej, med mig som var väldigt viktig och kunde hjälpa till att fixa med många krångliga bitar utanför fotbollen. Det kan bli lite väl mycket om man är själv, så det var skönt att ha med henne. Framförallt de praktiska bitarna som kan ta mycket tid och energi annars, säger han.

Hur var det fotbollsmässigt att ta klivet ut i Europa?
– Danmark och Sverige var väl ingen jättestor skillnad. Det är ingen kulturkrock direkt över sundet, så på så vis var det ett ganska bra steg för mig. Det var nära hem, men ändå hemifrån. Jag tyckte det var ett jättebra steg och sen flytten till Belgien var också ett bra val. Bra steg, men sen blev det inte som man hade hoppats på. Det är svårt att på förhand veta att ens tränare kommer få sparken efter två omgångar. 

Flytten till Belgien, var det tanken som ett mellansteg innan du skulle ta ytterligare kliv?
– Ja det var ju målet. Det kändes som ett bra steg. Helt klart ett steg upp från Danmark om man kollar generellt sett över hela ligan. Toppnivån i ligan är ju inte FCK och Midtjylland så långt ifrån, men ändå. Målet var att ta det mellansteget, för att sedan ta ytterligare ett kliv till nästa nivå.

Sommaren 2018 skedde det stora förändringar i IFK Göteborg.  Många ordinarie spelare lämnade, främst av ekonomiska skäl. Klubben hade efter en stabil vårsäsong påbörjat en negativ trend i resultatväg samtidigt som inga nya spelare tillkom.
Men som en blixt från klar himmel, bestämmer sig den då 27-åriga Robin Söder för att vända hem till IFK Göteborg efter drygt ett år i belgiska Lokeren.

Nu berättar Robin om varför han valde att vända hem till Blåvitt vid just den tidpunkten.

– Det var ganska mycket ändringar i Lokeren där jag var och jag mer eller mindre fick reda på att jag var fjärde eller femte forward. Jag var siste forwarden som de tänkte spela alltså. Vi spelade dessutom bara med en forward så chanserna till speltid var ganska begränsade. Då kände jag att man inte var så sugen på att bara sitta och vänta och sen hörde Blåvitt av sig. Den bilden jag hade fått av Poyas idé och hur Blåvitt hade spelat på våren kändes väldigt inspirerande, säger han och fortsätter:

– Ungarna var också i en ålder där de skulle börja skolan. Det är klart att jag hade kunnat köra på några år till i Europa, men det var ett ganska bra läge att vända hem. Det är verkligen inget jag ångrar idag. Känns som att man har varit med från början på en kul och inspirerande resa där man verkligen har utvecklats … kanske mer än mina första tio år som professionell fotbollsspelare. 

Tvekade du någon gång med tanke på vilket pressat läge klubben ändå var i?
– Nej det gjorde jag inte. Jag visste vad jag kom hem till. Det var liksom inga hemligheter, men det är samma där. Resultaten som blev där under hösten påverkade oss alla såklart, men jag kände mig ganska trygg i mig själv och visste vad jag skulle göra.

Hur var den hösten sen då? För dig personligen med skador och allt kaos som var runtomkring klubben?
– Just det där med att jag var skadad var tufft. Jag kunde ju spela ganska mycket ändå, men när man känner att man inte kan få ut det man vill så blir det frustrerande. Man fick göra det bästa av situationen och vi var alla inställda på samma mål. Men precis som alla tuffa perioder här i livet, så lär man sig något av det. Desto härligare var det förra året när man kände hur långt vi hade kommit på den här resan, som för mig då började i augusti 2018. Sen att stå där i augusti 2019 och känna ’’wow’’ att både klubben och jag själv som spelare har kommit sjukt långt på ett år. 

Var du någon gång orolig där efter försäsongen och första matchen borta mot AFC?
– Det som jag har känt med denna gruppen är att alla verkligen har varit fokuserade på hur vi vill spela och hur vi ska lära oss. Det är klart att det var en plump att åka på den förlusten mot AFC borta, det var inte alls vad vi hade räknat med. Men Poya och Ferran är väldigt duktiga på att ta fram konkreta grejer som vi gjorde bra den matchen som många andra glömmer. Men också bitarna som inte funkar, så korrigerar vi det för att få ihop en bättre helhet. Första 20 minuterna mot Elfsborg var inte heller svinbra. Men sen när vi fick in första målet där så kollade vi inte bakåt på hela året. Då körde vi bara på framåt.

Vad var det som hände mot Elfsborg då?
– Jag tror alla fick lite självförtroende. Jag tror inte det var så mycket annat. Vi fick lite mål. Jag gjorde mål i första matchen så det var skönt att få städa av det, men sen fick vi igång Benja, Paka och Giorgi. Det kändes som att vi hade bra flyt och vi hade bra självförtroende när vi väl fick lägena, säger han och fortsätter:

– Samtidigt hade vi ett stabilt försvar. Vi var riktigt tuffa att möta där i början. Alla elva var aggressiva, men framförallt dem där bak. Det var tufft att möta oss alltså. Det kände man av där framme. Gör vi vårat jobb i defensiven och vinner bollen i rätt lägen kan vi dessutom kontra eller etablera spel igen. 

Just presspelet är något som du har varit en central del av, men också något som var så framgångsrikt under 2019. Berätta…
– Det är något som är genomgående i alla våra träningar. Även om det inte är uttalat att vi ska träna presspel på en träning så är det ju någonstans ändå grunden och man försöker applicera det i flera olika övningar. Vi försöker träna matchsituationer så ofta som möjligt, och även om vi inte uttalat tränar på det så försöker jag i alla fall träna på den biten också. Det känner jag är väldigt viktigt och en av de bitarna jag har utvecklats mest på. 

Skulle du säga att den spelfilosofin som Poya och Ferran predikar är perfekt för dig?
– Ja det tycker jag. Det är få känslor som slår när man känner att man är bra. Vi kan driva matcher men också pressa motståndarna och vinna bollen högt. Alla i laget är underförstådda i hur vi ska göra det och varför vi gör det. Just det har varit jättekul och ett kul spelsätt. Hoppas bara nu att vi kan få resultat med det också. 

För egen del var 2019 kanske ditt bästa år hittills och målskyttet lossnade rejält, vad berodde det på?
– Svårt att svara på. Men det handlar om små detaljer … relationer framförallt skulle jag nog vilja påstå. Utefter hur vi spelar så får man lite mer självförtroende och helt plötsligt kommer alla bollar till en. Men sen fick jag också vara skadefri i år och det hjälper också till. Men visst, mycket handlar om självförtroende. Men också att man gör samma saker match efter match så att medspelare också ser och förstår vad man vill göra. Då hittar man en slags kemi, berättar Söder och fortsätter:

– Vi har haft våra grunder i anfallsspelet som vi har följt väldigt bra tycker jag. Det handlar om småsaker, men både Ferran och Poya har varit väldigt måna om att förklara varför vi gör vissa saker. Det har varit väldigt utvecklande. 

Under mitt knappt 40 minuters långa samtal med Robin förstår jag hur viktiga Poya och Ferran har varit för hans utveckling det senaste året. Han återkommer gång efter gång till hur de har hjälpt honom och hela tiden får honom att bli bättre.

Robin fortsätter:

– När man pratar med Ferran och Poya så är det verkligen ett nytt sätt att se det saker, och något jag själv inte jobbat med tidigare. Det har varit väldigt kul att hela tiden känna hur man utvecklas och blir bättre. Det ger ett annat syfte och mål med varje träningspass. Det är inte bara att rulla ut en boll och hoppas på det bästa, utan man försöker verkligen optimera varje träning. Just den biten är jättekul. Jag njuter verkligen av varje träning och varje match. 

Har du någon gång varit lyckligare än vad du är nu under din fotbollskarriär?
– Det känns som att man uppskattar allt mer. Jag känner att jag har ett bra jobb, jag har härliga människor runtomkring mig och man vill hela tiden åka och träna. Man vill göra sitt bästa både för mig själv men också alla runtomkring. Vi har byggt upp en ’’vi-känsla’’ som är väldigt viktig för oss. Det gör att man vill vara en del av det. 

Vi fortsätter att prata om de taktiska bitarna i Blåvitts offensiv där Robin har haft och kommer ha en väldigt central punkt.
Han återkommer till Poya och Ferrans betydelse för hur han har utvecklat sitt spel både med och utan boll.

– Det är just de bitarna som Poya och Ferran har hjälpt mig som allra mest med. Hur jag ska lägga i mig i vissa positioner eller ta löpningar som gör att försvararen tvingas välja mellan mig eller mina medspelare. Just dom detaljerna har varit väldigt kul att jobba med och det har gett mig en ganska bra tajming på när jag ska droppa eller gå iväg. Oftast har jag en grundposition och sen rör jag mig utifrån vart vi tror att vi kan skapa mest övertag. Det är väl egentligen dom instruktionerna jag får. Sen givetvis, försöka hålla mig så nära straffområdet. Det är klart att man får ta grislöpningar till hörnflaggan ibland, men utgångspunkten är 16 meter från mål eftersom det är där flest mål görs.

. . .

Fjolårssuccén i Allsvenskan gick inte obemärkt förbi. I början av 2020 belönades Robin Söder med en plats i Janne Anderssons landslagstrupp till januariturnén. Men trots en andraplats i skytteligan och en stark säsong överlag, var Söder förvånad.
– Det är klart att man var överraskad. Man vet ju inte hur Janne eller Peter tänker i dom sammanhangen just åldersmässigt. På så vis var det kul att få chansen att visa upp sig och känna på deras filosofi, vilket jag tror är utvecklande. Det är klart man har drömt om det länge, så det var överraskande, men kul!

Foto: Bildbyrån

Överraskande säger du, tänker du med tanke på åldern då eller?
– Jag tyckte jag gjorde en bra säsong, men det är inte så att om jag inte hade blivit uttagen att jag hade varit sur och besviken. Det var bara en bonus.

Ser du en realistisk chans att faktiskt kunna slå dig in i det ”riktiga” landslaget?
– Det är otroligt tufft. Nu har vi många forwards som går bra och är duktiga. Det finns en liten chans att komma med kanske. Finns det en chans får man ju gå efter den, men det är inte mitt huvudfokus. Det är vardagen här i Blåvitt som är det viktigaste. Om det nu ska bli aktuellt någon gång med landslaget, så är det viktigt att jag presterar här och göra det bra nu. Det är svårt att tänka för långt fram, utan man får istället försöka tänka i nuet och påverka det man kan påverka i form av prestationerna på plan. Som jag sade, landslaget är bara en bonus.

Lockar utlandet en sista sväng?
– Ja det är klart att det gör. På ett sätt hade man varit nyfiken att känna på det en gång till. Å andra sidan har jag svårt och se att jag kan utvecklas mer än vad jag gör här. Vi har det bra här. Vi bor hemma och kommer troligtvis bo här en lång tid. Som det känns nu, så vet jag inte … Det är alltid svårt att spekulera.

Finns det någon del av dig som vill stanna och vara en viktig del av Blåvitts resa tillbaka? Likt Rosenberg var för Malmö.
– Det är också jättesvårt. Jag trivs superbra här och kan inte se mig spela någon annanstans. Men det är de ekonomiska faktorerna som man isåfall skulle kunna väga in. Men äsch, jag trivs sjukt bra här och min äldsta pojk går i skolan. Hur hanterar man det? Ska de åka med eller inte? Det är en lite komplex fråga. Det är inte bara att packa en resväska och dra, utan det är lite fler bitar i det.

. . .

Med ungefär en och en halv månad kvar till allsvensk premiär och svenska cupen redan nu till helgen, hoppas Robin Söder att man kan bygga vidare på det man inledde förra säsongen.
– Det känns som att vi har byggt på för varje träningsmatch som gått, så jag hoppas att vi kan avsluta lägret bra och sedan ta nya tag i cupen nästa vecka. Kan vi fortsätta med grunderna och sedan lägga på lite varje match så blir det nog bra. Vi har en väldigt stabil grund, men vi behöver hitta det där lilla extra vilket jag hoppas vi kan göra i cupen. I Allsvenskan hoppas jag på en bra start som kan inge lite mer självförtroende, så får man ta det därifrån. Försöka jobba oss metodvis genom säsongen och inte rusa fram. Det tror jag är viktigt för oss.

Vad är rimliga förväntningar på Blåvitt 2020?
– Svårt att svara på. Men jag hoppas i alla fall att det man kan se från läktaren, se förra årets idéer men också att vi har lagt på ytterligare en nivå. Kanske framförallt i anfallsspelet. Men det är också den där helheten vi har snackat om. Sitter grunderna och försvarsspelet leder det ofta till att vi skapar chanser framåt också. Men vi hoppas att supportrarna ska kunna se att förra årets idé har blivit ytterligare lite bättre. Det hoppas jag vi kan visa upp.

Du säger själv att Poya var en bidragande faktor till att du vände hem när du gjorde. Flera andra spelare har nämnt honom som en faktor till varför de valde IFK Göteborg, till exempel Hosam och Jallow. Hur viktig är Poya Asbaghi för IFK Göteborg skulle du säga?
– Jag är otroligt imponerad av Poya sett till när han kom hit 2018. Försöka bryta en typ av kultur och en förväntan av hur IFK Göteborg ska spela, och hur han har lyckats tackla det och tro på sin idé. Jag kan bara prata från mig själv, men man lär sig verkligen av honom. Han är viktig för mig. Sen har klubben kommit långt på bara de ett och ett halvt åren sedan jag kom tillbaka. Organisatoriskt på kontoret men också Kennet och Pontus som är våran länk dit. Det känns som att klubben i helhet sitter ihop bra och vi har en tydlig struktur hur vi vill jobba. Det tror jag är jätteviktigt för att vi på sikt ska kunna nå någon typ av europaspel, avslutar Söder.