Sparkapitalet IFK Göteborg – som är redo för toppen

Foto: Fredrik Aremyr

Skadade spelare på väg tillbaka och nyförvärv att vänta – lägg därtill en redan stark startelva med spelare som väntar på sina genombrott. IFK Göteborg har ett sparkapital och är samtidigt redo att slåss i den allsvenska toppen.


Annons från Unibet:


Jag läser en intervju med Alexander Jallow, och inser snabbt att jag nästan glömt bort klubbens enda vintervärvning. En väldigt stark sådan dessutom. Samtidigt har Anel Avdic på Expressen gjort en väldigt fin intervju med Rasmus Wikström som kämpar på med sin rehab och jag ser klipp från fjolårssäsongen där Patrik Karlsson Lagemyr briljerar.

Samtidigt rehabiliterar Emil Holm och närmar sig en comeback. Man ska givetvis inte se den rådande situationen som något positivt, men det går inte att undkomma det faktum att IFK Göteborgs trupp stärks av detta uppehåll. Skadade spelare blir mer redo för spel, samtidigt som de yngre spelarna får tid att acklimatisera sig. Dessvärre utan spel.

Foto: Fredrik Aremyr / Emil Holm är en av flera spelare i Blåvitt som är på väg tillbaka från sin skada.

Men trots att dessa fyra spelare saknades i Svenska cupen, och Hosam Aiesh till stora delar spenderade tid på bänken, kunde Poya och Ferran mönstra starka startelvor som tog sig igenom gruppen helt obesegrade. Grundspelet sitter sedan en lång tid tillbaka, och den så kallade ”helheten” som Poya och spelarna hela försäsongen har efterfrågat började sakta men säkert sitta ju längre cupspelet gick.

En kvartsfinal på Tele2 Arena väntade mot Hammarby och därefter var allt upplagt för en fullsatt allsvensk premiär hemma mot Elfsborg. Istället har det blivit en evighetslång väntan på något som sägs sparkas igång i början av juni, med publik dessutom. Låt optimisten David Vukovic (för det är precis vad jag är) vara lite realistisk och säga att det aldrig kommer hända. Jag ser absolut noll procent chans i att vi ska kunna spela allsvensk fotboll inför publik om drygt en och en halv månad.

Vad jag däremot ser, är ett IFK Göteborg med ett sparkapital som är redo att slåss i toppen av Allsvenskan.

Offensiven behöver knappast någon vidare presentation. Med namn som Robin Söder, Giorgi Kharaishvili, Hosam Aiesh, Patrik Karlsson Lagemyr och Tobias Sana vill jag nästan hävda att endast Bajen ligger i framkant. Den sistnämnde av de fem visade dessutom upp en formtopp som var helt otrolig, både under träningslägret i Portugal och under resterande matcher på hemmaplan i Sverige.

Men låt oss också kika på spelarna längre bak i banan. August Erlingmark och Alhassan Yusuf har under försäsongen, precis som hela fjolårssäsongen, dominerat det centrala mittfältet och fått allt att se så självklart och enkelt ut. Kollar vi ytterligare ett hack back i banan ser vi det riktiga sparkapitalet. Rasmus Wikström och Emil Holm väntar på att bli friska från sina skador och explodera. Alexander Jallow skall växa in i det, Kristopher Da Graca har fyllts av självförtroende efter landslagsuttagningen och kan mycket väl göra samma resa som Carl Starfelt gjorde i fjol. Bland alla dessa ungtuppar får vi heller inte glömma Giannis Anestis som är lugnet själv i mål och Victor Wernersson till vänster som knappt missat en match sedan han anslöt inför 2018.

Med det sagt, vet jag att jag själv och många andra har pratat om hur tunn IFK Göteborgs trupp är.
Och såklart, sett till storleken hade man mått bra av ytterligare en mittback och en anfallare som kan avlasta Robin Söder.

Men löser man det, är IFK Göteborg utan tvekan ett lag som är redo för en allsvensk toppstrid.
Och så en frisk Jakob Johansson på det i början av juni (?) – kan det bli bättre?

. . .

Så klart finns det stark konkurrens i toppen. BK Häcken får för en gång skull smyga under radarn, utan att media hypar upp dem som en tydlig utmanare. Kanske kan det gynna dem? Malmö FF som inte vunnit på två år, med ny tränare och utan Rosenberg, kommer det flyga eller falla platt? AIK genomgår någon form av identitetsförändring som kommer att ta tid, eller vad säger ni blåvita supportrar? Och bara ett stenkast bort på Söder står den stora favoriten Hammarby med ett guld under bältet. Vi ska heller inte glömma den regerande mästaren Djurgården, eller för all del IFK Norrköping på sin dörrmatta uppe i Östergötland.

Men när jag går igenom lag för lag, spelartrupp för spelartrupp och alla parametrar utanför plan med förväntningar och dylikt, ser jag ingenting som pekar på att Blåvitt inte ska kunna haka på i toppen.

Med längtan i bröstet, ser jag ett kokande Gamla Ullevi framför mig och ett piggt IFK Göteborg som efter ett par års motgångar äntligen har vänt, på riktigt.

Det finns en ödmjuk kaxighet i dagens trupp, där spelarna är övertygade om att man kommer prestera bättre än vad man gjorde i fjol. Jag gillar det – och framförallt så tror jag på det.

Trots att det har blivit som det har blivit med sajten och med Corona, fick jag ändå se en ganska stor del av försäsongen dessförinnan, och inte minst under lägret i Portugal. IFK Göteborg är mer kompletta än vad man var i fjol, man är ett år äldre än vad man var i fjol och man är framförallt ett starkare lag än vad man var i fjol.

Med en stark startelva, med skadade spelare på väg tillbaka och med eventuella nyförvärv, är IFK Göteborg ett lag som återigen är redo att slåss i den allsvenska toppen.

Ge oss nu allsvensk fotboll och ett kokande Ullevi.

För som vi har längtat!