Nya Blåvitts taktiska analys: IFK Göteborg – GIF Sundsvall

IFK Göteborg kryssade hemma mot GIF Sundsvall i svenska cupen.
Här är David Vukovics taktiska analys av matchen.

Blåvitt ändrade om en hel del i startelvan inför matchen mot Sundsvall och formerade laget i en 5-3-2 eller 3-5-2-uppställning med väldigt högt stående wingbacks.
Alexander Jallow och Gustaf Norlin gjorde det väldigt bra matchen igenom, och har egentligen alla egenskaper som krävs för att spela i en sådan wingbacksposition.
Förutom deras uppenbara snabbhet så har båda ett bra driv med och utan boll, fina inläggsfötter och är framförallt riviga och bra i duellspelet.

Tremannamittfältet bestod av Pontus Wernbloom, Alhassan Yusuf och Tobias Sana i sin fria roll – som vi självklart återkommer till senare.

Längst fram i banan hade vi en anfallsduo med Robin Söder och Kevin Yakob till höger i en droppande anfallsroll.

Principerna i Blåvitts 3-5-2-uppställning är ändå väldigt snarlika det man strävar efter i sin 4-2-3-1-uppställning som vi har sett tidigare.
Man vill ha två ytterbackar som hela tiden kliver högt upp. Under de första försäsongsmatcherna har det varit tydligt att se när Jallow kliver, men mot Sundsvall fick vi också se Norlin gå högt upp på sin vänsterkant. Det man får ut av en 3-5-2-uppställning är ju två wingbacks med naturligt högre utgångspositioner – och därav en offensiv spelare som Norlin, som kan hantera det på ett bättre sätt. Samtidigt får man ett större skydd av sin backlinje, när man spelar med tre mittbackar istället för två.

I en 4-2-3-1-uppställning har vi yttermittfältare som gärna drar sig inåt i banan, dvs inverterade yttrar, och där våra ytterbackar kommer runt på kanten.
I 3-5-2-uppställningen blir den processen än mer naturlig. Med tre centrala mittfältare, och en Sana som ofta droppar ner, blir det naturligt att Norlin och Jallow hamnar högre upp i banan än respektive kants innermittfältare.

I och med ytterbackarnas höga utgångspositioner hamnade våra två yttersta mittbackar, Erlingmark och Calle Johansson, ofta i situationer där de fick täcka upp ytorna som lämnades bakåt och hamnade vid några tillfällen i en-mot-en-situationer med Sundsvalls anfallare. Jag imponerades av både Agge och Calle, som löste det på ett väldigt bra sätt matchen igenom.

Ett bra exempel på det ser vi ovan, där Norlin med sin höga utgångsposition hamnar snett på det och Sundsvall lyckas slå in en boll på ytan bakom honom.
Då ser vi tydligt hur Blåvitt har bra täckning bakåt med tre mittbackar, där en av de kan stöta och de andra två kan täcka av mitten.
I detta fallet lyckades Erlingmark stöta ut och täcka inspelet.

Men även om principerna i vårt 3-5-2 är likt det vi strävat efter i vårt 4-2-3-1 tycker jag ändå att skillnaden blev markant. Det återstår att se om det var en tillfällighet i just denna matchen, eller om denna formationen faktiskt passar oss bättre.

Fördelarna som jag ser i 3-5-2-formationen är dels att vi får Jallow och Norlin, som är så skickliga offensivt, högre upp i banan.
Vi får också plats med en August Erlingmark i startelvan som utgör en väldigt stabil trebackslinje ihop med Bjärsmyr och Calle Johansson.
Samtidigt ser jag en hel del fördelar att spela med tre centrala mittfältare såpass nära varandra. Alhassan Yusuf exempelvis, får betydligt mer avlastning och täckning bakom sig, vilket gör att han kan trycka upp i banan och pressa högt när tillfället ges, vilket är en av hans största styrkor som vi kunde se våren 2019.

Så där kunde det se ut ett antal gånger under matchen, där Hasse valde att kliva upp och följa sin gubbe betydligt längre än vad han kanske hade kunnat göra om vi spelat med två sittande mittfältare.

Det fanns även ett tillfälle i matchen där Hasse tog en maxlöpning på kanske 70m för att pressa Sundsvalls målvakt, och även om det inte är något taktiskt uttalat eller något som har med formationen att göra, så var det ändå befriande att se honom göra det igen.

Vårt grundspel och det uppställda anfallsspelet tycker jag gynnades av tre mittfältare, och det blev extra tydligt när Simon Thern och Sana fick börja trilla boll tillsammans. Mer om just det, återkommer jag till längre ner i texten.
Samtidigt hade vi hela tiden alternativ på kanterna som kunde attackera med fart.
Jallow gör det bra matchen igenom och jag tycker även att Norlin och Aiesh som bytte av varandra imponerade. Just den egenskapen att kunna utmana en mot en och bryta mönster är något jag har tjatat om under en lång tid – och mot Sundsvall tycker jag vi fick se mer av det.
Det tydligaste exemplet är väl kanske när Jallow gör det i 92:a minuten och vinner en straff åt oss som räddar matchen.

. . .

Efter matchen pratade jag med Roland Nilsson, som gav sin syn på formationsbyte:

Vi är inne i en fas där vi jobbar med olika saker – och denna veckan har vi arbetat med att titta på ett 3-5-2-spel. Vi använde oss en del av det i slutet av förra säsongen och i slutet av matchen mot Sandviken. Då måste vi också titta på hur vi gör det från start istället för en förändring mitt i matchen, så får vi se vad det finns för för- och nackdelar med det spelet. 

Trots formationsbytet och en betydligt högre intensitet i det offensiva spelet var det ändå en Tobias Sana som styrde det mesta.
Mot Sundsvall hade han en utgångsposition till vänster på det centrala tremannamittfältet. Men liksom tidigare matcher hade han ganska fria tyglar att röra sig över stora ytor, där han ofta var den som hämtade boll och startade anfallen, men också den som pressade högst ihop med Robin Söder.

Trots en aningen annorlunda position mot Sundsvall, var Sana, som jag nämnde, minst lika delaktig i uppspelen som presspelet, precis som vanligt.
Just den delen i spelet tyckte jag nästan blev ännu tydligare i den här matchen.
I och med att Gustaf Norlin tryckte upp högt från sin wingbackposition, droppade Sana ofta ner i den ”fickan” som lämnades tom och hämtade boll för att driva igång uppspelen.

Här ser vi ett tydligt exempel på hur Sana droppar ner och starar ett anfall – som i detta fal leder till ett inspel från kanten av Jallow som så när når fram till rätt adress i straffområdet. Intressant att se, är när Sundsvall återtagit bollen och ska börja etablera spel på egen planhalva, är Sana återigen längst fram i pressen, trots att han 20 sekunder tidigare var längst ner och hämtade boll.

Det är ingen monsterlöpning i sig, 20 sekunder är ganska lång tid. Men det som är imponerande är att han gör detta genomgående under 90 minuter.
Hämtar boll, pressar högt. Hämtar boll, pressar högt. Att göra det under en längre tid, och hela tiden hålla en hög nivå i passningsspelet, tycker jag är väldigt imponerande.

Jag pratade med Sana om just det efter matchen.

Min starka sida är att pressa. Ofta bygger vi spelet på att jag ska pressa deras ytterback som det blev idag. Och jag klagar inte, jag kan springa. 

Vidare berättar Sana om hur han trivs i sin fria roll på mittfältet under försäsongen.

Det var en lite nyare position idag, men jag trivs med den. Jag får röra mig väldigt fritt. I dag var den lite mer begränsad där jag skulle röra mig lite mer inom min radie som en nummer åtta och när Pontus hade bollen längre ner i banan skulle jag trycka lite högre upp. 

. . .

Simon Therns debut

Simon Thern gjorde sitt första framträdande i Blåvitt, och även om han bara fick cirka 20 minuter att jobba på, tycks jag mig ändå ha sett en del ljusglimtar.

Något som är väldigt svårt att illustrera med frysbilder är hans förmåga att driva bollen framåt. Jag har varit inne på det tidigare i olika sammanhang, men Simon Thern har en egenskap som inte våra andra mittfältare har i samma utsträckning: att ta mycket mark och driva bollen framåt med sin speed och bollbehandling. På ett centralt mittfält är en sådan egenskap väldigt eftertraktad och jag tycker det är något vi har saknat i Blåvitt.

Hans passningsfot är såklart också en nyckel som jag tror vi kommer få stor nytta av i år.
Hans långa passningsspel och förmåga att bryta linjer är av allra högsta allsvenska klass.
Vi såg en tydlig sekvens på det när han slog ut två av Sundsvalls lagdelar i en passning, när de stod och försvarade lågt i slutet av matchen.

Passningen ovan slås längst marken och sitter perfekt på foten på en mötande Robin Söder.

Men utöver Therns passningsfot och driv med bollen, var det en nyfunnet samarbete honom och Tobias Sana emellan. Där har vi två lekkamrater som troligtvis kommer att trivas ihop på mittfältet i år.

Med två såpass kreativa spelare tillsammans i ett tremannamittfält märker man en tydlig skillnad på variationen i vårt uppställda anfallsspel. Sista 15 minuterna tvingades vi anfalla mot ett väldigt lågt stående Sundsvall, vilket gjorde det svårt för oss. Men med spelare som Aiesh och Jallow som hela tiden utmanade en mot en, och framförallt med Thern och Sanas intensiva och kreativa fotboll tyckte jag Blåvitt gjorde det bra i slutet och lyckades etablera ett bra tryck på Sundsvall.

Just Sana och Therns växeldragningar mot slutet gjorde att vi kunde attackera med fart och utmana deras försvar, trots att de stod såpass lågt. Ett exempel på det kommer här nedan.

De gjorde en mer eller mindre identisk kombination kort därefter igen, där Thern som fick bollen i steget blev fälld strax utanför straffområdet och Blåvitt fick frispark i ett bra läge. Och för Blåvitt som tidigare har haft problem att anfalla mot lågt stående försvar, så var detta ett steg i rätt riktning vad gäller att låsa upp de försvaren.

Simon Thern var själv nöjd med trycket man skapade mot slutet, men menade att det fanns ytterligare att jobba på där.

Det är alltid tufft att anfalla mot så kompakta försvar. Utan att vi riktigt kom till det superheta läget kanske, så kändes det ändå som att vi hade tryck på dem. Vi kan bli lite spetsigare och lite mer inne i deras lag så att vi kan komma till de avgörande lägena. Det blev lite mycket spel runt dem, istället för i dem.

När jag frågade Sana om samarbetet med Thern och vad han kan bidra med framöver, drog han av ett stort leende och svarade såhär:

Jag behöver inte ens säga något. Ni ser det själva, det är fin fotbollsspelare. Han har en bra blick för spelet, och det är en karaktär som pratar och styr mycket. Det märks att han har blivit äldre med åren, det är en bra spelare och alla bra spelare är viktiga för oss. Det är kul med någon som vill trilla boll. 

Att Thern och Sana kommer att trivas tillsammans framöver är det inget tvivel om.

För att sammanfatta Blåvitts insats mot Sundsvall var det ett steg i rätt riktning, där man med lite marginaler hade kunnat döda matchen redan i första halvlek. Samtidigt var det ofta så det såg ut under vårsäsongen och det är viktigt att Blåvitt inte hamnar i samma onda spiral framöver.

Mot IFK Norrköping på söndag kommer vi troligtvis få möta ett 3-4-3 med mycket offensiv spets och en defensiv som Rikard Norling jobbat hårt med under försäsongen.

Jag tror därför att vår 3-5-2-uppställning från matchen mot Sundsvall är det perfekta att kontra med. Delvis på grund av den större variationen som vi visade upp i offensiven.
Delvis för att få ha tre centrala mittfältare mot deras två skickliga mittfältare Alexander Fransson och Isak Bergmann Johanneson.
Men framförallt för att kunna ha Jallow och Norlin på kanterna, med bra täckning bakom dem med vår trebackslinje, som måste stoppa Sead Haksabanovic.

. . .

Gillar du det du ser? Då kan du stötta Nya Blåvitt via Patreon.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *