”Vad fan är det som händer? Fungerar min kropp som den ska?”

Rasmus Wikström drog korsbandet i sin allsvenska startdebut.
Resan tillbaka till att få spela kontinuerlig seniorfotboll har inte varit helt spikrak.
I ett långt samtal berättar han om sitt tunga 2020, rehabiliteringen ihop med Paka, succéstarten i Superettan, sin ovisa framtid och mycket mer.

. . .

Rasmus Wikström är född 2001 och var en del av den mycket starka 01-generationen som växte fram i Blåvitt för några år sedan. Han var också lagkapten i det Gothia Cup-lag som gick hela vägen till final och han kom upp i Blåvitts A-lag tillsammans med sina kompisar och åldermän Benjamin Nygren och Noah Alexandersson.

En tydlig ledare i den ålderskullen som varit så framgångsrika under ungdomsåren – men också slagit igenom på A-lagsnivån.

– Rasmus har nog alltid varit en ledartyp även när han var yngre. Han har varit lagkapten i samtliga lag i akademin och alltid tagit på sig extra ansvar.

Det är Tom Carney, akademitränare i IFK Göteborg, som berättar om åren han hade tillsammans med Rasmus som ung.

Han fortsätter:

Först och främst är han en grym och genuin person med ett stort hjärta. Han bryr sig om personer och har lätt att skaffa relationer med sina medspelare. Eftersom han var så omtyckt som person och uppskattad som person fick han mycket respekt inom laget. Han höll inte på med gester och höjde inte rösten i onödan, men när han snackade så lyssnade alla. Han har alltid haft en väldigt naturlig ledarstil som gör att han fick med sig alla i laget.

Vilka egenskaper hade Rasmus som utmärkte honom från de andra?

– Det som stack ut lite extra med Rasmus var hans spelförståelse och mogenhet även som ung spelare. Han såg spelet på ett klokt sätt och på grund av hans spelförståelse och spelintelligens tog han oftast rätt beslut och agerade som en mer erfaren spelare.

Carney fortsätter:

– Han hade ett härlig driv i allt han har gjorde och ville verkligen utvecklas som spelare. Jag personligen fastnade lite extra för hans högerfot och offensiva spel som han jobbade hårt för att utveckla och som idag är en underskattad egenskap hos honom. Han har en fantastisk högerfot som han kan använda på korta och längre passningar men är även modig med bollen och skicklig nog att kunna bryta linjerna själv.

Hans ledaregenskaper och kvalitéer på plan har inte gått att missa.
Men Tom Carney väljer att lyfta fram människan Rasmus Wikström.

– Han har väldigt lätt att få med alla i en grupp oavsett ålder, bakgrund eller annat. En sak jag verkligen gillar med Rasmus är att han blev alltid så genuint glad när hans kompisar lyckades. Han var aldrig avundsjuk, utan bara glad för deras skull, som till exempel när Benja (Benjamin Nygren) gjorde mål mot ÖIS i sin A-lagsdebut.

Vidare berättar Carney om Rasmus stora engagemang kring de yngre spelarna:

– Under sin skadeperiod brukade Rasmus, på egen bevåg, hjälpa till som ledare i akademin och har varit väldigt uppskattad av de yngre spelarna som han jobbade med. Det säger mycket om honom, när han har sin tyngsta period vill han ändå vara med och hjälp andra på något sätt. Det underlättar att ha sådana killar i en grupp och det är en stor fördel med vår akademi, att vi har flera sådana personligheter i varje ålderskull. I Rasmus ålderskull fanns – förutom honom själv – Samuel Ohlsson, Benjamin Nygren och Fred Berglin till exempel som såg till att gruppen mådde bra och drev på varandra för att maximera utvecklingen.

 

. . .

I dag är han inne på sitt sista år av kontraktet i Blåvitt och är för närvarande utlånad till AFC Eskilstuna där han gör stor succé.

Men resan dit han är idag, att spela kontinuerligt med seniorfotboll, har inte varit spikrak.

Rasmus Wikström gör allsvensk startdebut hemma mot Falkenberg den 12 augusti 2019 – men den blev inte långvarig.
Efter ett par minuter satte en otäck skada stopp, och han tvingades bäras ut på bår.
Dagen efter kom läkarna med beskedet att korsbandet var av och säsongen 2019 var över.

Rasmus Wikström blickar tillbaka – men börjar i slutet av skadeperioden.

– Först direkt efter skadan hade jag massor andra av små skador i en tre månaders period där det var det in och ut hela tiden kändes det som, efter att jag blivit frisk från min knärehab. Det var extremt tufft för då var man så sugen på att köra igång igen och det fanns många matcher kvar av säsongen eftersom den blev framskjuten till juni. Jag missade bara ett par matcher under våren och jag kände att ”nu finns det en chans”.

Rasmus fortsätter:

– Men det var inte så enkelt som jag trodde att komma tillbaka i form och vara helt skadefri från andra grejer. Hela året var jäkligt frustrerande bara. Det gick dåligt för laget och det gick inget vidare för mig så det var inget roligt år alls, förutom cupguldet som var kul såklart.

August (Erlingmark) berättade en gång att när man spelar för sitt lag i sin hemstad, är det inte särskilt roligt att gå runt på stan när det går tungt. Har du känt av samma sak även fast du inte spelat lika mycket?

– Det är inte så många som känner igen mig lika mycket som Agge kanske …  men det är väl några gånger som folk har kommit fram till en och pratat, men då har det mest varit frågor kring skadan och folk som sagt att de vill ha mig tillbaka på plan. Jag har aldrig känt mig otrygg även om det säkert inte var det Agge menade heller, men det är ju såklart inte roligt att gå på stan efter en förlust. Så är det ju såklart.

Berätta om rehabiliteringsperioden. Hur är det att åka på en sådan skada i så ung ålder?

– När man får skadan är det otroligt tungt i början, men sen händer det ganska mycket i början av skadan som går fort. Från att du skadar dig till att du ska opereras går det väldigt fort, sen sitter du och pratar med sjukgymnasterna och snackar om hur rehabiliteringen kommer se ut och så lägger man upp en plan, säger Wikström och fortsätter:

– Då är det 9-12 månaders arbete som krävs tills knät blir bra igen. Då ser man hela tiden det framför sig och tänker att ”du kommer närmre och närmre hela tiden” så jag tycker min rehab gick väldigt bra och jag hade inte så stora bakslag. Det kunde vara någon period där man stod lite stilla och det kunde vara jobbigt, men inte så farligt.

Wikström berättar också om den stora fördelen under hans rehabilitering:

– Jag har sagt det innan, att jag och Paka var skadade samtidigt tror jag gjorde gott för båda oss. Vi hade varandra även om han var lite före mig hela tiden så kunde vi göra det mesta tillsammans. Så att vi kunde hjälpa varandra och stötta varandra var viktigt för båda oss två.

Bilder från Rasmus Wikströms rehab tillsammans med Paka.

Wikström fortsätter:

– När man ser den där planen, att om 9-12 månader är jag tillbaka så är man ju inställd på det. Det var kanske där jag var aningen naiv att man tänkte att kroppen skulle fungera helt som vanligt, fast än du inte tränat som du gjort de senaste tio åren på ett helt år. Du har inte kunnat springa eller belasta kroppen på alls samma sätt. Då är det lätt att de här småskadorna kommer hela tiden, och det var jag inte riktigt förberedd på. Det var så jäkla kul att vara med och träna igen men så fick man bara vara med i två veckor och sen var man tillbaka i gymmet igen i två veckor. Det var riktigt tungt faktiskt.

Var det nästan ännu mer frustrerande än skadan från första början?
– Så var det för mig iallafall, kanske inte just efter första gången. Men när det hände tredje gången att något strulade då tänkte man ”Vad fan är det som händer, fungerar min kropp som den ska?” man började ju tvivla när det hände gång på gång med jämna mellanrum. Det var den jobbigaste tiden under det året, eller ja de 14 månaderna.

Vem har betytt mest för dig och stöttat dig mest under rehabiliteringen? Är det Paka?
– Självklart är det familjen och flickvännen som har stöttat mig och haft förståelse för när jag har varit deppig någon gång eller om man inte varit på det bästa humöret. Sen på Kamratgården har man fått stöttning av alla, det har man verkligen känt och det har varit hela tiden. Det brukar kunna vara att en skadad spelare får mycket stöttning i början och sen blir du bortglömd, men här har jag verkligen känt att jag fått stöttning genom hela rehabiliteringen. Men speciellt från Paka då såklart. Vi körde vår rehab mestadels tillsammans med Fredrik Larsson (sjukgymnast i IFK Göteborg), så han har också betytt mycket för mig under den perioden.

Ibland kan man stressa fram under sin första långa rehab, tror du det var bra att ha Paka bredvid sig av just den anledningen?
– Ja absolut, han är extremt professionell i sin rehab och det ser man nu under denna skadan också. Han låg hela tiden steget före mig så kände jag någonting, så kände han igen sig och kunde alltid svara på mina frågor om jag hade några tveksamheter. Han har verkligen betytt supermycket för min rehab, berättar Wikström.

. . .

Rasmus Wikström var med i Blåvitts trupp när försäsongsmatcherna sparkade igång.
Hemma mot Halmstad imponerade han defensivt och i matchen därefter mot Degerfors fick han dessutom nicka in ett mål. Förhoppningen om ett genombrott väcktes bland supportrarna.

Foto: Bildbyrån

Men sanningen är att Wikström redan då hade kunnat varit utlånad.

– Jag har varit inställd på att bli utlånad, hela försäsongen egentligen. Eller det var tanken redan innan vi gick in i försäsongen och sen dök det här (AFC Eskilstuna) upp ganska sent och då körde vi på det. Sen såklart, innan försäsongen sa vi att ett lån hade varit bra för mig, men när inget blev klart så låg allt mitt fokus på Blåvitt.

Känns det som rätt steg i din utveckling?
– Ja det kändes helt rätt från första början tycker jag. Det var inga tveksamheter från mitt håll och jag ville gå på lån. Det kändes som att jag behövde det. Man kan inte bli garanterad speltid, men att bli utlånad och sitta på bänk hade inte varit optimalt, men när jag pratade med dem (AFC) så kändes det verkligen som att de trodde på mig, så då körde vi på det.

Många supportrar ville ha hem dig nu när Calle (Johansson) gick sönder. Hur ser du på det?
– Oj, alltså det är väl egentligen en fråga för Pontus som han får svara på. Jag kan inte göra så mycket mer än att fokusera på här och nu, haha. Det är ett klyschigt svar men så är det faktiskt. Om jag går runt och tänker på massa annat som sen inte blir av, det har jag ingen nytta av och det blir bara dåligt för alla. De som styr får ta ansvar för de frågorna, lite så känner jag. Men jag är såklart väldigt glad att få vara här och spela.

Rasmus Wikström har spelat tre matcher i Superettan såhär långt och laget har hållit nollan i samtliga tre matcher.
Man spelar – precis som Blåvitt – med en trebackslinje där Wikström spelar i mitten. Men det är inte trebackslinjen i sig som är speciell, utan det är åldern.

Pontus Rudin 20 år, Rasmus Wikström 20 år och Robin Tihi 19 år. En trebackslinje med en gemensam ålder på 59 år som har imponerat stort.

Nu berättar Wikström om inledningen i Eskilstuna.

– Det har känts jättebra och de tog verkligen emot mig med öppna armar här, ledarstaben, truppen och alla inblandade. Det gick väldigt snabbt att komma in i saker och ting och det har liksom klaffat bra i spelet och samspelet med alla lagkamrater. Det känns väldigt bra.

Hur har det varit att spela i en så ung backlinje?
– Vi pratade om det i början och sa att vi inte ska ha det som någon ursäkt. Vi måste vara mer påkopplade och mer koncentrerade än vad en mittback med 15 seniorsäsongen i ryggen hade behövt vara. Så ser jag på det. Det som krävs är mer koncentration och att orka koncentrera sig i 90 minuter och göra alla moment fullt ut. Gör man det tror jag det blir jäkligt bra oavsett ålder och det har vi gjort väldigt bra hittills. Det är en stor anledning till att det har gått så bra hittills, att vi har varit koncentrerade och inte alls naiva. De enkla bitarna har suttit helt enkelt.

Foto: Bildbyrån

Kan det vara mer utvecklande att inte ha någon äldre att luta sig mot, utan att ni unga där bak får ta mer eget ansvar?
– Det tror jag absolut. Det har jag faktiskt inte tänkt på innan, men nu när du säger det så tror jag absolut det ligger något i det och det är jäkligt bra för utvecklingen att vi tvingas ta mer ansvar när vi inte har någon att luta oss mot på samma sätt. Sen har vi Joshua Wicks i målet som har varit med ett tag och som styr oss väldigt bak, så lite rutin har vi.

Du har under alla år i Blåvitt varit en tydlig ledare, har du tagit på dig det ansvaret även här?
– Vi fördelar det ansvaret på ett bra sätt. Vår lagkapten spelar som höger mittback och Robin Tihi som vänster mittback. Men sen får jag försöka styra de taktiska grejerna lite mer när jag spelar centralt i backlinjen och ser lite mer. Det ansvaret har jag försökt axla och det har även Özcan Melkemichel (huvudtränare i AFC) sagt till mig.

Tre raka nollor, men hur har spelet sett ut under de inledande matcherna?
– Första matchen lånade vi knappt bollen, faktiskt. Vi försvarade nästan hela matchen och vår press fungerade inte alls. Samma med uppspelen. Där fick vi ligga lågt och verkligen kriga oss till en poäng. De två andra matcherna har varit mycket bättre. Bra uppspel, bra presspel och det som varit mest tydligt för vårt lag är att alla är extremt hårt jobbande. Alla jobbar extremt hårt och löper extremt mycket. Kollektivet har fungerat bra både offensivt och defensivt.

Har du satt upp några tydliga målsättningar för 2021?
– Jag har inte satt upp några tydliga mål riktigt, men U21-landslaget är självklart något jag vill komma med i. Så är det alltid med de olika landslagen, man vill ju vara med.

Wikström pausar lite innan han fortsätter:

– Annars är väl målet 2021 att vinna serien. Det är därför man spelar fotboll, för att vinna.

Och efter 2021 – har du tänkt något på att komma tillbaka till Blåvitt och ta en startplats här?
– Jag har faktiskt inte tänkt så långt eftersom jag sitter på utgående kontrakt. Jag har ju ingen aning vad som händer nästa år. Det är ett helt ärligt svar. Det är svårt att sätta upp mål för mer än det här året.

Är det jobbigt att spela med en så ovis framtid?
– Jag får bara stänga av det och fokusera på nuet. Sen så blir det lite kniven mot strupen att behöva prestera, vilket också kan vara bra. Ju bättre man presterar ju bättre blir dina chanser inför nästa år. Det är lite morot också tycker jag, på ett sätt.

Har du haft någon regelbunden kontakt med Blåvitt?
– Ja de följer upp, jag har haft kontakt med Pontus bland annat. Jag vet att han har sett matcherna och han brukar gratta mig efter att vi hållit en ny nolla. Men det har inte varit några längre samtal. Men de tittar på matcherna det vet jag.

. . .

IFK Göteborgs stora satsning 2021 har gjort att nya spelare trillat in på Kamratgården var och varannan vecka under vintern.
Rasmus Wikström lämnade klubben i mitten av mars, och har därför varit med under stora delar av försäsongen och fått träna med de nya spelarna.
Kvalitén i truppen och satsningen som görs, imponerar stort på 20-åringen.

– Jag tycker det var väldigt bra kvalité när jag var med under försäsongen. Jag tycker man har gjort helt rätt. Det är väldigt bra värvningar och det är många bra värvningar. Det är inte bara en eller två, utan det är flera stycken. Jag tycker det är en grymt spännande satsning som görs. Jag har kollat på alla matcher och kommer att kolla på alla matcher framöver.

Foto: Bildbyrån

Klubben har fått mycket kritik för att man endast värvar gamla spelare. Tycker du det är en befogad kritik?
– Jag tror på mixen. Ser man på lag som vinner sina ligor, oavsett om ligan är rankad på 30:e plats i Europa eller 1:a i Europa så brukar de ha en bra generation med unga spelare och jäkligt bra etablerade spelare – och det tycker jag att Blåvitt har nu. Vill man upp och slåss igen så tycker jag att satsningen som gjorts nu är helt rätt.

Tror du AFC och Blåvitt är lag som kan slåss i toppen av sina serier i år?
– Ja det tror jag. Om vi börjar med AFC så har vi ett väldigt hungrigt lag. Vi har väldigt mogna spelare, trots den unga åldern. Alla kämpar för varandra och springer hela matcherna. Vi är inte alls naiva i vårat spel. Det tror jag man kommer väldigt långt på, säger han och fortsätter:

– Blåvitt tycker jag som sagt har bra mix i ålder och en jäkligt bra trupp. Nu handlar det bara om att sätta allt. Många bitar är redan på plats, men saker kan alltid bli bättre i alla lag. Utifrån truppen tror jag absolut man kan slåss i toppen, avslutar Wikström.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *